Ulf guidar i sitt andra hem
Utanför den ståtliga 1800-talsvillan står några personer och småpratar. Någon krattar löv och där inne förbereds lunchen. Stämningen känns uppsluppen och avslappnad.
Han är en av medlemmarna i Fontänhuset i Nyköping, en stiftelse som erbjuder gemenskap och aktiviteter till människor med psykiska besvär.
Vänlig och gladlynt, det är första intrycket av Ulf. Han har skratt i ögonen. Därför är det är svårt att tro att han lider av depressioner och ångest. Men uttrycket lider av stämmer inte riktigt heller, det går bra så länge han äter sina mediciner.
Att känna sig behövd och ha ett rikt socialt liv, är i sig en bra medicin. Ulf återkommer hela tiden till hur viktigt det är att träffa folk.
Om jag inte skulle vara här skulle jag sitta hemma och bli isolerad, säger han.
Han har visserligen två syskon som han har bra kontakt med, men för två år sedan dog hans mamma, som var den som han stod närmast. Någon vecka
senare hörde han talas om Fontänhuset och bestämde sig för att gå dit. Det har han inte ångrat.
Stiftelsens medlemmar, liksom den fasta personalen, är alla kompisar på lika villkor, berättar han. De medlemmar som vill och kan, arbetar på de
olika arbetsenheterna i huset. Det kan röra sig om kontors-göromål, tidningsmakeri eller kontaktknytning med företag som kan tänkas erbjuda så kallade övergångsarbeten. Just nu jobbar Ulf med att uppvakta potentiella bidragsgivare. Verksamheten är helt beroende av bidrag och en av de största finansiärerna har just dragit sig ur.
Det har gjort osslite oroliga.
Ulf Wigardt föddes i Vänersborg, men har bott i Nyköping sedan 1961. Några avstickare
har han hunnit med under årens lopp.
Jag har varit lite överallt.
Japan, Persiska viken, Sydafrika, Liberia...
Det var i början av 70-talet när han jobbade ute till sjöss som maskinelev. Men sjölivet passade honom inte riktigt. Det var ombord på sitt andra fartyg som han började få pyskiska besvär. Isoleringen i maskinrummet blev för mycket.
Efter det har han bland annat jobbat på Samhall i 20 år. Och två av hans bästa år spenderade han på en folkhögskola på Öland.
Det var ungefär som här, bra stämning och sammanhållning, minns han.
Men han kan få nog av att umgås också. Den egna tiden hemma i den rymliga ettan
i Harg, är också betydelsefull. Där har han två katter att sköta om, Ida och Pär. Och så
läser han mycket, gärna deckare eller berättelser om människor som valt sin egen väg. Och
ibland åker han ut och fotograferar lantliga landskap och gamla föremål.
Men på morgonen, då börjar han längta igen.
Det här är som ett andra hem, konstaterar han.
Så jobbar vi med nyheter