Underhållande när Jersild blickar bakåt

Så när författaren ger sig i kast med att i romanform blicka tillbaka på sitt författarskap har han att välja bland. Romanfigurer kommer på återbesök, som när Reine från ”Barnens ö” plötsligt dyker upp på författarens förstutrapp.
Inflikat finns detaljer ur den egna biografin, samt resonemang om romanskrivandets villkor i största allmänhet. Till exempel hur man på bästa sätt undviker att småprata med publiken på en författarafton. Eller vikten av att aldrig läcka romanidéer i förskott. På så sätt blir boken en anspråkslös författarskola, och en sammanfattning av gärningen.
Men Jersild vore inte Jersild om det inte också fanns ett samhällskritiskt drag. Hans torra humor och ojämförligt lätta berättarhandlag är i högform. Först en bit in i romanen klarnar upplägget. Jersild vill diskutera och pröva en av sina käpphästar: frågan om dödshjälp.
Genom att välja ut olika dödssätt åt sina romanfigurer  – plågsamma sjukdomar, olyckor – genomför han ett moralfilosofiskt experiment. Om man får veta sitt dödssätt, vill man då genom ingripanden få lidandet förkortat? Vilka moraliska val, juridiska och psykiska efterverkningar ställs den inför, som ska genomföra barmhärtighetsmordet?
I förbigående berörs också frågan om människan har en fast personlighet, eller om jaget är en serie situationsberoende tillfälligheter. Om det sistnämnda är fallet kan knappast det friska jaget förutsäga, och därmed ta juridiskt ansvar för, sin inställning till döendet i den stund döden verkligen nalkas.
Jersild genomför också indirekt en självkritisk recension av hela författarskapet, av romankonsten som sådan. Vilket är författarens ansvar gentemot sina fiktionsfigurer? Borde han visa medlidande även med dem? Där sitter du bakom din dator och tittar på medan det går åt helvete för dina figurer. Kall som en fisk. Bryr du dig verkligen om oss människor?
Har en författare etiskt ansvar gentemot fiktiva personer, ska han värna deras integritet? Detta kan tyckas vara absurda frågor, som gör den realistiska romankonsten hart när omöjlig. Den bygger ju på identifikation, att läsaren uppfattar romanfigurerna som människor och inte litterära konstruktioner.
Jersilds poäng är förstås att romanen är lögn, ett fält för imaginära experiment. Det lyckliga slutet är en chimär, eftersom alla – om realismens princip ska verka fullt ut – någon gång ska dö.
Att en författare retrospektivt uppsöker och intervjuar sina egna romanfigurer, bara för att via detaljerat beskrivna diagnoser ta livet av dem, beskrivs på något ställe som mental inavel. Så illa är det verkligen inte. ”Ypsilon”  – den grekiska bokstaven symboliserar vägskälet, det moraliska vägvalet – är en både underhållande och filosofiskt tankeväckande bok. Precis på det sätt som bara P C Jersild kan åstadkomma.