Ibland talas det bland oss medelålders om dagens ungdom som en generation som saknar uppfostran och allmänt hyfs. Och 80-talister omnämns som bortskämda personer som bara vill bli bekräftade utan att egentligen leverera något konkret att bli bekräftade för. Och jag vet, det är ingen nytt, till och med Platon gjorde det, men det kan väl ändå hända att jag faller dit själv ibland. Liksom förvånas över ungas sätt att ta förgivet att de själva är bäst och bör bli behandlade så. Men om man tänker ett varv till så finns ju de individerna i alla generationer. Och det finns massor av 80- och 90-talister som är både kompetenta, ansvarsfulla och ödmjuka.
Och så finns det en klick människor som inger lite extra hopp för framtiden.
I somras träffade jag Saida, äldst i syskonskaran som förlorade sin mamma i en bilolycka tidigare i år. Migrationsverket trodde inte på att hon var syster till de andra syskonen och skulle utvisa henne, trots att hennes minderåriga syskon inte hade någon förälder kvar. Många reagerade. Ebba Wistedt var en av dem. Parallellt med sitt dagliga jobb drog hon i gång demonstration, tryckte upp affischer och samlade ihop ett stort motstånd.
När det blev känt att syskonen Liman, Ljimanda och Armanda - även de utan föräldrar - skulle utvisas efter tre år i Sverige var det Laura Aslami, 15 år, och hennes kompisar som tog kampen. De satte sig och ringde runt, de ordnade demonstration och Laura skrev till migrationsministern.
"Unga kvinnor som bestämmer sig, att nu får det vara nog, det inger hopp", som prästen Kjell Wiklund uttryckte det. För övrigt en person från en annan generation värd all beundran.
Saida fick stanna, sedan hon fick hjälp att ordna det DNA-test som Migrationsverket inte var intresserat av. Hur det går för Liman, Ljimanda och Armanda vet vi inte ännu, men läs ändå om Laura. Hon som bestämde sig, att nu får det vara nog.