Unga spelare mår dåligt efter petning
Christian Fransson, 16 år, petades ur Nyköpings Hockeys P86-lag förra hösten. En tuff verklighet för många ungdomar i dagens elittänkande idrottsklubbar. Christian förstod varför han petades, men undrar samtidigt om han inte kunde ha fått beskedet på ett annat sätt.
Vi sitter i familjen Franssons kök. Christians mamma Kirsi finns med som stöd. Inte för att Christian egentligen behöver det han verkar vara en mogen och stark 16-åring mer för att hon vill beskriva sin ilska som förälder.
De kunde ha skött det här på ett bättre sätt, säger hon. De kunde ha tagit kontakt med oss först så att vi kunde ha förberett Christian på att han kunde bli petad. Och så hade vi kunnat sätta oss ned och diskutera vad han kunde göra istället. Hans hjärta brann för hockeyn.
Det var efter ett vanligt träningspass en onsdagskväll i oktober som Christian fick beskedet att han inte var välkommen i laget längre.
Han blev inkallad i omklädningsrummet efter träningen, där väntade en styrelsemedlem och tränaren.
Först pratade de runt det hela, lite fint, och så sa de att en målvakt var tvungen att lämna laget. Jag fattade inte riktigt att det handlade om mig. Och så sa det att du som har så många polare i laget, du kan ju bli materialare eller målvaktstränare.
Det sistnämnda noterade inte ens Christian. Det var ordet materialare som dunkade i skallen på väg hem.
Först är man här uppe och så fluffar man här nere, säger han och visar med händerna.
Christian säger att han gick hem i närmast ett chocktillstånd. Han hade tränat hockey i tio år, gjort sex träningspass i veckan under högstadieåren när han gick i en hockeyklass. Nu var dörren plötsligt stängd.
Vad ska jag göra nu? var min första tanke, säger han. Jag har känt de här killarna nästan hela mitt liv.
En petad spelare kan alltid fortsätta träna, även om han kanske blir bänkad matchdagen, men inget lag vill ha för många målvakter.
Christian och de andra killarna visste att det kunde bli fråga om petningar så småningom, speciellt eftersom hela P87-laget hade börjat träna tillsammans med dem.
Så helt plötsligt var vi fem målvakter och det fanns ingen tid över till oss, säger han. Det blev ingen ordentlig träning.
Blev du inte förbannad för att just du blev petad?
Jag tyckte det var lite konstigt att de inte tog någon av målvakterna som kom från Flen eller Gnesta, men jag tänkte väl mer som OK, vill de inte ha mig så får det vara.
Hur tog klass- och lagkompisarna det?
De blev nog alla lite chockade. Men som tur var stöttade de mig.
Fick du någon förklaring varför du blev petad?
De sa att jag tränat för lite fys under sommaren.
Det var jag som sa att han skulle ta lite ledigt under sommaren istället för att träna. Jag tyckte att han behövde andas, säger Krisi. Han jobbade också så han behövde ledigt.
Christians kompis Robin Erneby, som nu spelar i både J18- och J20-laget, gjorde inte heller han så många träningspass under sommaren.
Och det var en spelare som inte alls var där, men han fick fortsätta, säger han.
Robin är besviken att kompisen försvunnit från laget.
Vi träffas inte lika mycket som tidigare, säger han.
Efter en månad, i vad man kan beskriva som apatiskt tillstånd, bestämde sig Christian för att ta tag i sitt liv igen. Det blev styrketräning på Hälso-magasinet och ett innebandylag, Te1c, som han startade tillsammans med de nya klasskamraterna i gymnasiet.
Och hockeyn?
Jag var med ett par kompisar och såg en match i december. Men det känns inte längre naturligt att gå ned dit, säger han.
Vi har vänt NH ryggen. Hela familjen. Det är bara Christians lillebror Markus som fortfarande är med eftersom han spelar i P88-laget, säger Kirsi. Hade klubben istället velat diskutera det här innan med oss och Christian hade han kanske stannat som målvaktstränare.
Så jobbar vi med nyheter