Debatten om gruvor och mineraler blev hård på Centerstämman i Karlstad. Många ville se att fler skatteintäkter än i dag tas tillbaka till de regioner som genererar dem. Då gäller det främst de råvaru- och naturresursrika områdena. Många gånger är detta både gles- och utflyttningsbygd. Vattenkraftskommuner vill ha mer av skattekakan från energiproduktionen. Representanter från malm- och mineralrika områden suktar efter en liknande kaka från gruvnäringen.
Den svenska gruvnäringen växer men är inte enormt stor. De stora aktörerna är svenska företag. Bilden av pengar som rinner i väg till utlandet måste alltså modifieras. Rösterna som månar om hur resurser från dagens gruvbrytning kan fonderas för framtida behov har likväl en poäng. Vi behöver lyfta blicken ur gruvan och se helheten. Det behövs ett långsiktigt ansvarstagande som inbegriper också den dag då gruvan inte längre är attraktiv, då jobben försvinner och maskinerna står still.
Men en fond byggd på en särskild skatt, skapad efter den norska oljefondens modell, behöver inte vara bästa lösningen. Detta röstades ned av Centerombuden med knapp marginal. Gruvbolagens investeringar och jobbskatter genererar också goda intäkter, som kan hanteras på lång eller kort sikt. Kom också ihåg att politiker allt som oftast är usla entreprenörer och valhänta riskkapitalister. Det blir sällan rätt. Därför borde det vara minst lika värdefullt att långsiktigt vårda och stärka företagsklimatet i kommuner där gruvinvesteringarna i dag ramlar in. Beroendet av en enda stor privat arbetsgivare är bruksorternas kortsiktiga lycka och långsiktiga olycka.
Centern vill nu att markägarens intressen ska stärkas i förhållande till gruvnäringen. En större andel av mineralavgiften som företagen betalar till staten ska gå till markägaren. Det är klokt. Partiet beslutade också att slåss för att fastighetsavgifterna från industriella och elproducerande fastigheter – allt från vattenkraftverk till kärnkraftverk – ska ”regionaliseras”. Det kan bli bra.
Till detta kommer den principiella diskussionen om var en skattebas hör hemma. Att fler skatter än i dag reserveras för de regioner där de produceras, är en möjlig väg att gå i decentralistisk anda. Men det kräver samtidigt utjämningssystemet, som i dag flyttar intäkter från skattemässigt starkare till svagare kommuner och landsting, förändras. Det går inte – något hårdraget – att kräva att få del av skattepengarna i storstadsområdena och samtidigt behålla energiproduktionsskatterna själv.
Om det är ett antingen eller-val är det inte lika givet att förändringen skulle göra råvarukommunerna ekonomiskt starkare. Det är därför som Centerpartiet hellre väljer att tala om ökat regionalt självstyre hellre än fler regionala skatter.