Först var det Göran Persson i församlingshemmet vid Nicolaikyrkan.
Och nu Ingvar Carlsson.
Opinionsmässiga motlut tär på alla partier, oavsett storlek. Det biter i kinderna när vindar är svåra att vända.
Tanken är förstås att osäkra S-väljare som inte känner sig mobiliserade av Mona Sahlin, ska kunna hämta kraft i företrädarnas uppenbarelser. Socialdemokraterna har drivit tillräckligt många valrörelser för att veta att varje röst räknas, även om de och Moderaterna brukar vara som sämst i valspurterna.
Ingvar Carlsson var statsministern som först ledde landet ur traumat efter statsministermordet – men också den som förde den svenska ekonomin in i 90-talskrisen.
Göran Persson var visserligen inte älskad av alla i det egna lägret, men han hade som statsminister en auktoritet som fick honom att vinna stöd i andra miljöer än de traditionella.
De ska nu sprida trygghet i leden. Inte så tokigt tänkt, egentligen. Men det säger också något om vad den nuvarande ledningen inte har förmått att göra.
När det kommer till kritan är det varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson som ska få väljarnas röst, utan Mona Sahlin. Mobiliseringen fungerar bara så länge den där tidigare S-väljaren även anser att en röst på Sahlin är rätt för Sverige.
Här blir det intressant.
För Carlsson och Persson har en viktig faktor gemensamt i sina politiska karriärer. Båda var nämligen statsministrar innan de satte sin ställning och ledarskap på prov i ett allmänt val. Så kunde Socialdemokraterna länge göra, tack vare sitt långa maktinnehav.
Generationsskiftet genomfördes först i Rosenbad, därefter bekräftades det i vallokalerna.
De förutsättningarna har inte Mona Sahlin. Hon är den första S-ledaren sedan Per-Albin Hansson som försöker vinna ett val utan att tidigare ha varit statsminister.
Det är alltså något helt annat än vad hennes närmaste företrädare ställdes inför.