Per Schlingmann kan nu stämma av sin digra att göra-lista som partisekreterare och markera Uppdrag utfört. Han har varit en av centralgestalterna i förändringsprocessen och har varit med om att omvandla drömmarna om två valsegrar i rad till verklighet.
Nu blev det inte egen majoritet, men det resultat som Schlingmann kan visa upp från sin roll som det nya arbetarpartiets spinndoktor går inte av för hackor.
Smolken i glädjebägaren är förstås att man inte blev riksdagens största parti, när det trots allt var så, så nära.
Hans efterträdare kommer till posten med idel lovord i ryggen. Sofia Arkelsten passar perfekt i mallen för en av de väljargrupper som sannolikt står högt upp på önskelistan för de nya moderaterna. Hon är en miljöengagerad vegetarian som garanterat går hem hos unga utbildade urbana kvinnor i karriären. För ett parti som har sett som sin svaghet att vara större bland män än bland kvinnor, är det förstås ett väl genomtänkt schackdrag. Dessutom bryter hon automatiskt den småtrista bilden av Alliansens partisekreterare som fyra män och en valaffisch.
Därmed inte sagt att hon har en lätt resa framför sig. Tvärtom. Sofia Arkelsten får ett mastodontuppdrag, att förstärka förnyelsen och samtidigt slå vakt om de väljarframgångar som skördats. Men hon har precis som Schlingmann enorma möjligheter att stärka sitt eget varumärke i samklang med partiets.
De Nya Moderaterna har spelat sina kort extremt väl under de senaste sex åren. Trots en del besvärande situationer längs vägen. Risken är kanske att de blir för strategiskt smarta för sitt eget bästa.
Att hunden märker att den blir viftad på av svansen.