I vår besättning fanns, utöver jag och min sambo, amerikaner, kanadensare och britter. När vi samlades för gemensam middag blev våra skilda förutsättningar mer och mer uppenbara för varje kväll.
Å ena sidan har svenskan vant sig med fyra veckors semester, å andra sidan har vi inte längre råd att beställa vin till maten på Medelhavssemestern. Medan amerikanerna tog in den ena beställningen efter den andra fick jag och min sambo hålla till godo med vatten. Sommarens modeord ”hemester” är inte mer än en snygg omskrivning för att vår svaga valuta inte räcker så mycket längre söderut än till Skåne. Därmed inte sagt att jag skulle vilja leva i USA.
Amerikanernas erfarenheter av USA:s sjukvårdssystem kan få vem som helst att bli skrämd. Det amerikanska syskonparet vi seglade med var schablonbilder av den progressiva storstadsliberalen: väl belästa, väl beresta. Båda hade avslutade utbildningar från två hyfsade universitet och precis som i alla amerikanska filmer som utspelar sig i akademisk miljö körde de naturligtvis Volvo. ”Safety first, right?”.
Uppvuxna i Chicago röstade de, inte utan invändningar mot vad han egentligen står för, på Barack Obama. När vi diskuterade Obamas utlovade sjukvårdsreform såg de också förvånansvärt oroade ut. I finanskrisens USA håller sjukvårdsförsäkringen nämligen på att bli ett problem för den breda medelklassen.
Det finns många långlivade myter om det amerikanska sjukvårdssystemet: sjukhus som inte tar emot sjuka, ambulanser som inte tar emot allvarligt skadade. Få av myterna är sanna. Om du är i behov av akut läkarvård i USA har du enligt lag rätt att kräva hjälp av läkare. Det är när behovet av vård inte är akut som den amerikanska sjukvården brister.
Den yngre systern i det amerikanska syskonparet är varje arbetslinjes våta dröm. Inte fyllda 30 år hade Mary, efter sin magisterexamen i media- och kommunikationsvetenskap, hunnit jobba fem år på en internationell PR-byrå. I fjol hade hon dock tröttnat och beslöt sig för att starta ett företag som erbjuder marknadsundersökningar åt livsmedelsindustrin. I princip var hennes affärsidé att undersöka vilka områden på östkusten som är i behov av fler lågpriskedjor. Just nu fanns en hel del att göra i finans- och fordonskrisens Michigan.
Företaget gick tillräckligt bra för att Mary skulle ha råd att segla två veckor i Grekland. Däremot hade hon, i samband med att hon lämnade sitt PR-jobb, förlorat sin heltäckande sjukvårdsförsäkring. Försäkringen som Mary kan finansiera som frilansare täcker till exempel inte en graviditet. Såvida hon inte säljer Volvon, som behövs för hennes arbetsresor, blir det alltså svårt att skaffa barn.
I just Marys fall kommer bitarna förmodligen att falla på plats. Det mest tänkbara scenariot är väl att hon träffar en kund, väljer bort sin egen karriär och bildar familj.
Men på något sätt känns det pinsamt att världens rikaste land har ett sjukvårdssystem som gör att företagsamma kvinnor behöver ställas inför ett sådant val – eller att individen tvingas stanna kvar på ett jobb hon eller han inte trivs med för att få behålla en heltäckande sjukvårdsförsäkring.
Det finns skäl till att vara skeptisk mot Barack Obama. Men Obamas ambition att genomföra en nödvändig förändring av det amerikanska sjukvårdssystem är inte socialism.
Det är att ge makten att bestämma över sina egna liv tillbaka till den amerikanska medelklassen.