Att många ur en generation, mitt i den tänkta yrkeskarriären, inte längre står till arbetsmarknadens förfogande är ett allvarligt problem. Först och främst ur ett individuellt perspektiv, eftersom det personliga priset ofta är högt. Men även ur ett samhälleligt.
De sociala försäkringssystemen bygger i grunden på att alla som kan jobba i någon form också får möjlighet att göra det. Annars blir det med tiden så höga kostnader att systemen inte mäktar med att bära dem. Detta trots att sjuk- och aktivitetsersättning innebär att individen får leva med en lägre ekonomisk standard jämfört med den som klarar av eller får chans att arbeta i någon mån.
Siffrorna från Försäkringskassan bekräftar återigen det krassa faktum att antalet förtidspensionärer ökade med en alarmerande hastighet mellan 1991 och 2006. En anledning är tyvärr att förtidspension och långa sjukskrivningar, med politikens tysta medgivande, kom att bli ett sätt att dölja arbetslöshet. I kampen för ”full sysselsättning” var statistiken det viktiga, inte var och ens verkliga sysselsättning.
Vad som hänt efter regeringsskiftet säger Försäkringskassans rapport inget om. Förändringsarbete tar tid och problemen är omfattande.
Allianspartierna har fått på plats ett antal åtgärder för att minska flödet från arbetskraft till förtidspension. I stället för att bedöma arbetsoförmåga ska myndigheterna ta till vara varje människas arbetsförmåga, även kraftigt försämrad eller begränsad sådan.
Stora insatser har gjorts för en effektiv och funktionell rehabilitering. Den som hamnat i utanförskap kan få börja jobba i viss utsträckning igen, utan att det påverkar sjuk- och aktivitetsersättningen.
Mot bakgrund av att Sverige och världen går igenom en konjunkturkris av sällan skådat slag går det inte att förvänta sig underverk. Men det är värt att notera att antalet med sjuk- och aktivitetsersättning minskade med tre procent, enligt SCB, mellan 2006 och 2008. Färre förtidspensioneras, en ökande andel får chansen att jobba igen.
Utanförskapet kräver kontinuerliga motåtgärder samt en insikt om att ett samhälle som helt diskvalificerar dem inte har 100-procentig arbetsförmåga, inte fungerar.