Kravallerna i London har trots ökade polisinsatser eskalerat ända fram till gårdagsnatten. Då satte myndigheterna hårt mot hårt genom att 16 000 poliser beordrades ut, mot den tidigare förstärkta styrkan på 6 000. Tillsammans med ett flertal medborgargarden verkar insatsen ha lyckats. Gårdagsnatten blev lugn.
Istället spred sig kravallerna till andra städer, där poliskåren decimerats för att stödja londonborna. Ju mer våldsamheterna sprider sig, desto mer uppenbart blir det att polisiära insatser inte räcker för att stävja upploppen.
Den tändande gnistan till de senaste dagarnas våldsamheter var dödsskjutningen av fyrabarnspappan Mark Duggan. Omständigheterna runt skottlossningen är ännu oklara, men har av många tagits som intäkt för att poliskåren är korrupt och våldsbenägen.
Men denna händelse kan inte ensam förklara de våldsamma upploppen. Orsakerna hittas istället i samma omständigheter som gjorde att Paris förorter sattes i brand 2006 och att det egyptiska folket till slut revolterade mot Mubarack tidigare i år.
Stora skaror unga män som lämnats i arbetslöshet och utan hopp om framtiden.
I Egypten handlade det om människor från alla samhällsklasser som drabbats av en allt sämre ekonomi, i Paris var det förortsungdomar av utländsk härkomst som inte kommit in i det franska samhället.
Londons kravaller verkar mestadels härröra ur lågutbildade engelsmän från miljonprogramsliknande förorter. I globaliseringens fotspår har dessa människor tvingats möta en arbetsmarknad som ryckt på axlarna åt deras ansträngningar. Där enkla tillverkningsjobb flyttat utomlands samtidigt som Storbritanniens dyra universitetsavgifter skapat oöverstigliga hinder för många att skaffa sig en högre utbildning.
Låg utbildning hindrar dem från att tjäna pengar, brist på pengar hindrar dem från att studera. Det har blivit ett moment 22.
Samma sociala utslagning finner vi tyvärr också i Sverige. När Folkpartiet för några år sedan försökte kartlägga landets ”utanförskap”, fann de 156 olika bostadsområden med stora problem. I merparten av dessa saknade hälften av alla vuxna arbete samtidigt som majoriteten av barnen gick ut skolan med ofullständiga betyg.
Det sociala misslyckande som nu manifesterar sig i England har sin motsvarighet även här.
Arbetslöshet och tappad framtidstro är ingen ursäkt för våldsamheter, där vanliga människor får se sina hem nedbrändna och butiker sönderslagna. Ansvariga ska självklart arresteras och straffas.
Samtidigt får man inte blunda för de sociala faktorerna. Stora delar av Europas ungdom är fast i ett konstant utanförskap, utan arbete eller framtidstro. I deras områden har den lokala knarklangaren större resurser för att ge utslagna ungdomar en egen identitet och sysselsättning än de sociala myndigheterna. En alternativ social värld skapas. Till slut slår den också tillbaka.
Att ge dessa människor framtidstron tillbaka är ingen enkel uppgift. I Sverige behöver kommunerna fördela skolans resurser mer efter behov än antalet elever och staten behöver skapa ett bättre företagsklimat för arbeten som inte kräver högskolebetyg. Dessutom krävs kraftfulla satsningar för att integrera förlorade utanförskapsområden.
Annars riskerar Londons kravaller att vara betydligt närmare än vi tror.
Utanförskapet som satt London i brand
Videoklippet på en ung skolpojke som skadats i våldsamheternas London sprider sig som en löpeld över internet. En grupp förbipasserande män verkar hjälpa pojken på benen, för att i nästa ögonblick rota igenom hans väska och stjäla det som ser ut att vara av värde.En tydligare illustration av upploppens orättfärdiga offer går knappast att få.
Så jobbar vi med nyheter