Utmaningen är att förankra fördraget
EU gör Sveriges röst starkare - förutsatt att syftet med en utrikespolitik är att nå resultat och inte stå vid sidan av och peka finger.
Med fördraget på bordet igen, kommer EU att stärkas och gå mot mer öppenhet. Den tyngst vägande frågan är dock hur fördragsprocessen förankras i medlemsländerna, inte minst i de länder som sade nej förra gången. Mycket beror på vad som faktiskt blir det slutliga innehållet, hur detta förmedlas och om man förmår att visa hur EU-medborgaren i gemen vinner på utvecklingen. Ett bra grepp vore exempelvis att EU antar gemensamma mål för att motverka byråkrati på alla nivåer. Mindre krångel minskar avstånd.
Den svenska regeringen har spelat en viktig roll. Sverige har varit en drivande kraft för att säkra att inga överenskommelser går ut på att begränsa tillträde till unionen för nya stater som kvalificerar sig. Turkiets framtida medlemskap, exempelvis, är onekligen gränsöverskridande i unionsandans rätta bemärkelse.
Samarbetets kärna är gemenskapen för demokrati, handel och rörlighet över gränserna, för fred, tillväxt och utveckling. Det är inte detsamma som likriktning eller homogenitet.
Samtidigt är det inte länge sedan det första fördraget gick i kvav. Varför tar då de europeiska ledarna risken att utsättas för nya påhopp om superstaten för elitens elit, antikristna muslimkramare med mera, med mera? PR-mässigt vore det kanhända smartare att ligga lågt ett par år till.
Svaret är att EU behöver fungera - och ägna sig åt det som är gemensamt viktigt. Med ett enhetligt fördrag blir unionen starkare och dess styrprocesser mer överskådliga. Det skapar inget Europas förenta stater. Syftet bakom kritiken mot fördraget är sålunda inte nödvändigtvis baserad på innehållet i fördraget, utan snarare byggd på en önskan om att EU inte ska fungera. Annars skulle ju de som vill återgå till det begränsade Europa vara definitivt akterseglade.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!