Den bleke hjälten (Alex Pettyfer) gömmer sig i hålan Paradise i Ohio och kallar sig för det anonyma namnet John Smith. Vad han egentligen heter spelar ingen roll. Det viktiga är att han är den fjärde bland nio utomjordiska barn, i dag ungdomar, som har flytt från planeten Lorien och försöker överleva på jorden.
De tre första utomjordingarna har redan dödats av filmens skurkar, mogadorianerna, som ser ut som gigantiska gothrockare. De gör allt möjligt fånigt för att framstå som grymt ondskefulla och har nu alltså siktet inställt på John.
Hans försök att smälta in i den nya skolan går inte särskilt bra. Omgående blir han förälskad i en fotograferande tjej, vars ex är en bråkstake, och kompis med skolans ufo-nörd. Och snart visar sig Johns superkrafter, vilket gör det lätt för mogadorianerna att lokalisera honom.
Förhoppningen var nog att den här skulle bli den första i en svit filmer, som skulle sälja massor av välmusklade actiondockor med blonda lockar. Inte minst med tanke på den evighetslånga fortsättning som slutscenen bäddar för.
Men I Am Number Four påminner mest om ett pilotavsnitt till en 15 år gammal tv-serie – helt utan originalitet och logik, med styltig dialog och följaktligen taskigt underhållningsvärde.
Utomjordingar blir trötta science fiction
Det är mycket som är svårt att ta på allvar i den här specialeffektfyllda science fictionrullen i high school-miljö. Mest består den av ett hopkok på rollfigurer och datoranimerade actionscener som vi redan har sett i alldeles för många filmer.
Så jobbar vi med nyheter