Vackert, CajsaStina, vackert!

Under ett tak av urgamla ekar och med det gamla rödfärgade huset som fond kan det antagligen inte bli bättre.
Lägg därtill en värmande kvällssol som gör allt vad strålkastare helt överflödiga. Då behövs bara en artist som kan matcha den inramningen.
På söndagen föll lotten på CajsaStina Åkerström. Och det är alls inget dåligt val, tvärt om.
CajsaStina utstrålar trygghet. Precis vad den 350 man starka publiken vill ha. Man vet att det inte kommer några utbrott eller obscena texter. Det blir fin musik helt enkelt.
Vanligtvis blir det ganska trist när det bara är fint och vackert. Lite friktion piggar alltid upp och ger ofta spelningar en dimension till.
Men med CajsaStina på scen går allt som tåget. Det är vackert och fint, och det är faktiskt helt okej.
Eller till och med mer än okej. Riktigt bra helt enkelt.
Hon behöver inte använda några andra tricks än rösten, för den bär hela vägen.
Visserligen blir det lite mycket när så gott som varje låt innehåller hennes karaktärristiska falsetthöjning på de sista orden i varje textrad.
Men samtidigt är det hennes signum, och det som gör att man lätt känner igen henne. Rösten är över huvud taget riktigt behaglig att lyssna på.
Dessutom artikulerar hon mästerligt, och precis vart enda ord går fram.
Och det är bra för som sig bör står texterna i fokus.
Låtvalet är en brokig mix av gammalt och nytt och eget och andras. Taube blandas med Joni Mitchell och Cornelis.
Det går dock ända till sista låten innan något som bär hennes fars signum berörs, då i form av en cool version av ”Jag ger dig min morgon” som är riktigt bra.
Med sig har CajsaStina två eminenta kompmusiker. Basisten Backa-Hans Eriksson har hittat ut ur sitt ide och levererar som vanligt stilfulla bastoner ur det som förmodligen är världens fulaste kontrabas.
Detta till trots kompar han utmäkt tillsamans med pianisten Peter Nilsbo.
De fyller ut precis lagom och har i många låtar riktigt spännande arrangemang.
Det var riktigt kul att åter uppleva CajsaStina live, det var några år sedan nu. Men rösten är där och det räcker långt.
Jag kan till och med förlåta henne för ”Socker, knäckebröd och choklad”.