Vad ser vi om vi ser oss omkring ordentligt?
För ett tag sedan var jag, tillsammans med min familj, i Barcelona i Spanien. En fin plats med allt som behövs i en storstad. Tyvärr också uteliggare. Jag menar inte att uteliggarna i sig är problemet, utan problemet är att människor inte har tak över huvudet.
En kall januarimorgon i tunnelbanan i Washington DC, USA, plockade en man upp sin fiol. Under 45 minuter spelade han olika Bachstycken.
Efter ett par minuter stannade en medelålders man för att lyssna, men efter ytterligare någon minut såg han på sin klocka och gick sedan iväg. Ett par minuter senare stannade en tre år gammal pojke med sin mamma. Mamman försökte dra med sig pojken, men treåringen var fast besluten att lyssna. Till slut drogs pojken iväg, men han vred hela tiden på huvudet, för att få en sista blick av violinisten.
Detta fenomen, en mamma med sitt barn som ville lyssna, upprepades flera gånger.
Under de 45 minuter mannen spelade stannade sex personer för att lyssna, omkring 20 personer gav honom pengar. Drygt 30 dollar tjänade mannen ihop.
Det ingen av dem som passerande visste var att mannen som spelade var Joshua Bell, en av världens främste violinister. Bell spelade på en fiol värd drygt
27 miljoner kronor. Några dagar tidigare hade han spelat på en utsåld teater i Boston, där biljetterna kostade cirka 700 kronor styck.
Berättelsen är sann och hämtad ur Washington post som genomförde ett experiment om vad folk prioriterar. Det får mig att tänka på vad man egentligen missar. Vad var det för personer som egentligen spelade i Barcelona?
Jag tycker inte att det är konstigt, men jag tycker att det är intressant att vissa personer kan betala extremt stora summor för att lyssna på musik men när de hör samma stycke på en annan plats är det inte vatten värt. Och jag undrar, om vi skulle se oss omkring mer, vad ser vi då?
Så jobbar vi med nyheter