Våga vägra hösten

Jag sitter på gräsmattan, förvånad.
Stirrar frenetiskt på löven som trillar ner från träden, det kan inte vara sant.
Är sommaren över nu?
Nej, nej tänker jag i högsta förnekelsegrad. Men när bevisen kommer en efter en är det svårt att inbilla sig.
Vad jag helst har lust att göra är att springa ut till vädret och skrika! Nej, du är för tidig, nu igen! Kom tillbaka om en månad, hösten! Men inte fungerar det inte, värt ett försök kanske.
Vad säger ni, ska vi strejka mot höstens blåst och vinterns kyla?
Just nu är det svårt, i alla fall för mig, att tänka sig barn i overaller och halsduk. Och visst skulle du bli förvånad om du märker att någon kastat en snöboll i huvudet på dig?
Jag funderar allvarligt på att springa ut till den bruna lövhögen på gräsmattan med tejprullen
i högsta hugg!
Än så länge kan jag sitta ute på terrasen, lite mer på klädd dock. Än så länge känns det inte fel när Gyllene tider håller mig sällskap i högtalarna. Och än så länge kan jag vika upp mina byxor!
Fortsätt vara optimistiska människor, det behöver vi!
Kampen fortsätter, den där hösten ger sig visst aldrig!