Vägen till Lissabon

Alla vet var Lissabon ligger. Men hur många har hört talas om Lissabonstrategin? Det var ingen stor publik som hade lockats till Svenskt Näringslivs runda bordsamtal i veckan, trots stora annonser och en kvalificerad panel. Där satt vice statsministern Bosse Ringholm, en av arkitekterna bakom Lissabonstrategin, tillsammans med Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow, flera europaparlamentariker och ekonomiska talesmän för de borgerliga partierna.

Samtalet skulle handla om EU:s plan för ökad tillväxt och ge regeringen välbehövliga uppslag inför nästa veckas EU-toppmöte i Bryssel. Men till publikens stigande förvåning drog i stället valrörelsen igång.
När näringslivet beskrev sin syn på företagsklimatet i Sverige, när moderaternas Charlotte Cederschiöld just hemkommen från Europaparlamentet i Strasbourg ville få fart på företagandet, valde Bosse Ringholm att gå till motattack: Cederschiöld kan gott stanna kvar där nere i södra Frankrike, för hon har ingen aning om vad regeringen håller på med.
Det är just det som är problemet. Ingen vet. Och väldigt få har hört talas om Lissabonprocessen.

För fem år sedan var EU:s stats- och regeringschefer eniga om att EU inom tio år skulle bli världens starkaste region. När halva tiden har gått är alla lika överens om att processen hittills har varit en besvikelse. Vare sig EU eller nationerna har gjort vad de lovade varandra i Lissabon. I stället har USA fortsatt att dra ifrån.
Planen bygger på dels tillväxt- och sysselsättningsmål, dels sociala ambitioner och miljömål. Kommissonen vill nu lägga större vikt vid ekonomin medan Europaparlamentet tvärtom framhåller uthållig tillväxt med sociala- och miljömässiga hänsyn. Centerpartiets nyvalda europaparlamentariker Lena Ek har snabbt hamnat mitt i smeten. Hon var den liberala gruppens talesman i Lissabongruppen, den grupp som har förberett parlamentets yttrande. Betoningen på helhetssyn är till stor del Eks förtjänst.

När jag besökte Europaparlamentet i Strasbourg i förra veckan, speglade debatten frustrationen över att företagandet och sysselsättningen inte tar fart i medlemsländerna. Från åhörarläktaren lyssnade jag även intresserat på Junilistan Lars Wohlin, talesman för gruppen oberoende demokrater. Den förre riksbankschefens bidrag till debatten var att tala om den byråkratiska multiplikatoreffekten som ökar för varje nytt beslut i EU. Om man la alla nationalekonomer i ett band runt jorden skulle det inte göra något, var det en klok person som sa.

Nu är det inte i första hand EU som ska lyfta Europa, utan till allra största delen medlemsländerna. Att det förs en livlig debatt om processen i Europaparlamentet men ingen debatt i Sverige är talande. Det räcker inte att som Ringholm gör, slå sig för bröstet och peka finger åt de länder i Europa som det går sämre för. Det här är ett gemensamt projekt och inte en tävling mellan Sverige och Portugal.
Tidigare hängde det på Mälarregionen om Sverige skulle klara sig i konkurrensen med Europa. Nu hänger det på länder som Sverige om Europa ska klara sig i konkurrensen med USA och Asien.