Vakthunden får se till att visa tänderna

När Alliansen tog över regeringsmakten 2006 ville de fyra partierna även förändra bilden av Sverige i förhållande till EU-gemenskapen. Det skulle inte längre vara en medlemsstat som vägrade kompromissa.
I stället skulle Sverige vara en mer konstruktiv aktör som även stod redo att bidra till framgång medelvägen.
Ett exempel var när Sverige aktivt kunde forma en politisk kompromiss som syftade till att stärka Europas hotade ålbestånd. Det var en svensk positionsförändring, men utan att man kastade principerna åt sidan.
Den attityden är ofta välkommen. Men inte alltid, i alla lägen.
Den nya andan har Socialdemokraterna i EU-parlamentet tagit fasta på och försöker med den slå in en kil i Alliansen (DN 2/3). De flirtar med Centerpartiets mer pragmatiska syn på EU:s jordbruksförhandlingar, för att sätta EU-minister Birgitta Ohlssons mer principiella hållning under press.
I höstas vurmade Centerpartisterna Roger Tiefensee och Fredrick Federley (SvD 29/11) för att Sverige borde kompromissa mer för att få en grönare, mer miljövänlig ton på jordbrukspolitiken. De anklagade EU-ministern för att vara alltför principfast.
Nåja. Det är ingen nytta med att vara pragmatisk om man framstår som principlös. Inte heller EU-ministerns linje betyder faktiskt något annat än en gemensam jordbrukspolitik för en lång tid framöver.
För ett Centerparti som, enligt nye partisekreteraren Michael Arthursson, vill vara liberal vakthund i politiken, gäller det att visa var man står när det verkligen bränner till.
Ska Sverige vara med och putta subventioner åt ena eller andra hållet, eller ska Sverige vara så tydligt som möjlig med att jordbrukspolitiken frontalkrockar med unionens bärande idé om fri rörlighet för varor och tjänster samt kampen mot handelshinder?
Det enorma transfereringssystem och den vidhängande byråkratiska koloss som den gemensamma jordbrukspolitiken utgör, är ett sorgebarn som slukar stora delar av EU:s budget.
Tillfälliga framgångar i jordbruksförhandlingarna är föga värt, om det ger intryck av att Sverige tycker att de omfattande stödprogrammen är okej. Om vakthunden i stället markerar med ett ilsket morrande är det både välkommet och välmotiverat.