Valet står mellanarbete och bidrag

Socialdemokraternas valmanifest befäster bilden av valrörelsen. Regeringen och stödpartiernas huvudnummer är höjda bidrag och ersättningar för dem som inte har ett jobb. Men man har inga idéer för att bryta utanförskapet, att lämna bidragsfällan. Alliansens budskap är att de som jobbar ska känna att det lönar sig också när lönen är relativt låg, arbeten ska prioriteras före bidrag. Denna valrörelse kommer att sätta den övergripande dagordningen för svensk politik den närmaste mandatperioden. Det blir ett val mellan jobb och bidrag.
Det hade varit spännande om socialdemokraterna kommit med något som liknade en grepp för att öka utbudet av jobb. Men manifestet gapar tomt. Inte ett ord exempelvis om den höga ungdomsarbetslösheten. Huvudnumret är höjt tak i a-kassan. Detta för att försöka säkra högavlönade LO-medlemmars röster. Men det förutsätter att dessa främst oroas över att bli arbetslösa under en längre tid. Alliansens skattesänkningar riktar sig i stället till de låg- och medelinkomsttagare som har eller tar ett jobb.

Socialdemokraterna vill gärna hävda att detta är ett val mellan otrygghet och trygghet. Det är ett intressant påstående i sig. Ska det verkligen vara så i ett välfärdssamhälle att eget arbete och egen inkomst ska vara liktydigt med otrygghet? Eget jobb är och förblir den bästa tryggheten.
Alla dessa drygt 30 skattemiljarder som s vill fördela går till bidrag i någon form. Man måste dessutom köpa stöd av stödpartierna. Deras vallöften går på över 200 miljarder! Så när finansministern varnar för utgiftskoalitioner så talar han de facto om vänsterblocket.
Den avförande frågan är hur många miljarder som skattebetalarna får punga ut med vid en vänstermajoritet i valet när s ska kohandla för att sitta kvar. Alla som sett opinionssiffrorna inser att detta är alternativet till en alliansregering. Peter Eriksson (mp) kommer med krav på ännu fler friår och höjda energiskatter, Lars Ohly (v) med vallöften på dryga 120 skattemiljarder utan finansiering samt nej till inflationsbekämpning. Folk ska inte bara beskattas hårdare utan även få mindre för de pengar som staten inte tar ifrån dem.

Om Göran Persson mot förmodan skulle förmå stödpartierna att ge upp kraven på ministerposter, lär räkningen till skattebetalarna stiga ytterligare.
Och ändå, när det kommer till kritan, har dessa tre partier inget skarpt förslag för att skapa fler jobb på den privata arbetsmarknaden. Det är att strunta i basen för all samhällelig trygghet.