Välfärden har inte råd med skygglappar

Det växande gapet mellan behov och resurser i vård och omsorg är en fråga som håller på att bli allt mer akut. Finansdepartementets årliga långtidsutredning anser att det inte går att höja skatterna de närmaste 15 åren och tar för första gången upp frågan om alternativ finansiering. Det kan betyda att vi helt eller delvis måste betala en viss del av vår sjukvård eller annan samhällsservice ur egen ficka.
Vårt stora dilemma är att samtidigt som hushållens inkomster förbättras urholkas resurserna i den offentliga sektorn.
Ökad tillväxt brukar vara receptet för en trygg framtid. Men tillväxt genom ökad produktivitet i det privata näringslivet, löser inte den offentliga sektorns alla problem. De ökade skatteintäkter som blir följden försvinner till stor del genom ökade löner till de offentliganställda och genom högre nivåer i befintliga bidragssystem.

Utredningen föreslår andra finansieringsformer, som dock ställer oss inför nya frågor. Hur höga avgifter kan man exempelvis ta ut i sjukvården innan man riskerar att vissa inte har råd att gå till doktorn? Idén med den offentliga sektorn är att grundläggande rättigheter till skola, sjukvård samt omsorg om barn och gamla, ska omfatta alla. Men det blir sannolikt nödvändigt att göra en hårdare prioritering av vad som ska finansieras gemensamt. Alternativet är att allt fler kommuner och landsting löser problemen genom att minska utbudet, sänka standarden och avveckla vissa verksamheter. Det kan ju tyckas idiotiskt med tanke på att efterfrågan bara ökar.
Landstinget i Östergötland har redan startat en prioriteringsdiskussion där operation av godartade tumörer, lindriga prostatabesvär eller blåskatarr hos barn, kanske inte längre ska utföras av landstinget. Landstinget i Sörmland har aviserat en liknande debatt. Många kommer att hävda att det är ett hot mot den solidariskt finansierade sjukvården. Socialminister Lars Engqvist säger reflexmässigt nej till såväl prioriteringar som privata sjukförsäkringar. Men den nakna sanningen är att ansvariga politiker bara har två saker att göra, antingen öka tillgången till offentligt finansierad sjukvård eller förlika sig med tanken på att många människor är beredda att betala för viss vård, utöver vad de redan betalar via skatten.

Vad Sverige behöver är en bred politisk uppgörelse kring finansieringen av framtidens välfärdstjänster. Men allra först behöver man sätta munkavle på socialministern.