Valfrihet bättre än nya löntagarfonder
I en debattartikel i DN ringar Andersson i ett flertal problem för framtiden. Han konstaterar att 70- och 80-talisterna kommer att få stora problem med att klara av välfärden för 40-talisterna när dessa går i pension. Andersson nämner två lösningar på problemet, den ena lösningen är en amortering av statsskulden och den andra är en fondering av pengar till omsorg.
Flertalet gånger pekar LO-ekonomen på att det krävs ett hållbart kontrakt mellan generationerna och att tilltron till välfärdsstaten inte får rubbas.
Anderssons problemanalys kan i mångt och mycket ses som riktig. Däremot är lösningen bedrövlig.
Trots att han flertalet gånger nämner amortering av statsskulden som ett alternativ är det inget som utreds närmare. Detta viftas bort som en fullkomligt ointressant lösning. Istället är det tanken på en statlig omsorgsfond som Andersson med en dåres envishet hävdar som det enda tänkbara.
En amortering på statsskulden skulle ge kommande generationer valfrihet att själva bestämma var de vill lägga sina skattepengar. Vi måste lita på att de medborgare som i framtiden ska styra landet kommer att ta hand om sina egna föräldrar och därför måste vi också ge dem valfriheten att göra sina egna val.
Pengar är makt och denna makt vill Dan Andersson förvägra framtida generationer.
Det luktar inte bara centralisering om Dan Anderssons förslag utan även misstro och maktfullkomlighet. Genom att binda upp pengar i en storskalig fond kan dagens politiker på ett effektivt sätt bestämma över morgondagens medborgare. Det går att ana Dan Anderssons rädsla för att det inte skulle bli en s-regering i framtiden. Genom införandet av omsorgsfonder har i så fall dagens socialdemokrater sett till att lämna ett arv efter sig som omöjliggör framtida omställningar.
Skulle en av socialdemokraterna inrättad omsorgsfond till exempel upplåta pengar till privata alternativ inom omsorgen? Knappast. Det fria valet är som vanligt inget som lockar centralstyrningens hantlangare.
Så jobbar vi med nyheter