En sorglig historia – världens enda muslimska och demokratiska statsstyre riskerar att kollapsa. Så låter omvärldens klagosånger om Turkiet, som respons på de senaste veckornas kravaller mot premiärminister Recep Tayyip Erdogan. Turkarna rasar mot hans allt mer auktoritära styre och avsteg från demokratiska principer. Den tändande gnistan blev planerna på att bygga bort Geziparken i centrala Istanbul och sedan dess har kravallerna eskalerat på Taksimtorget och spritt sig till andra delar av landet.
Väst har länge applåderat Turkiet för landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Det muslimska styret till trots, som att det är en bedrift att kombinera islam och demokrati. I praktiken har det varit så i andra delar av världen – om vi pratar om demokrati som vi känner den, den västerländska varianten. Men i Turkiet rörde det sig länge i "rätt" riktning. The Economist tycker att premiärminister Erdogan är "den viktigaste ledaren" för landet sedan landsfadern Kemal Atatürk (The Economist 8/6), som på 1920-talet inledde en våldsam avislamisering av landet. Med "viktigaste" avser högerorienterade Economist antagligen mest västerländskt och sekulärt sinnade. Tack vare Erdogans demokratireformer kunde medlemsförhandlingar med EU inledas efter flera decenniers längtan. BNP har vuxit stadigt och västledare tillskriver Erdogan äran för kurdernas förbättrade villkor.
Men nu går styret i auktoritär och konservativ riktning, rykten cirkulerar om grundlagsändringar för att möjliggöra Erdogans omval i landet; världens största fängelse för journalister.
Ett konkret och effektivt verktyg för Turkiets demokratisering har varit EU:s krav i medlemskapsförhandlingarna. Målet är en Västerländsk demokrati och bland Turkiets politiker finns olika åsikter om det. Ska landet ha samma demokratistandard som väst eller ska man vägra en karbonkopia på det tysk-franska konceptet?
EU-ledare har höjt kritiska röster och varnat för grus i förhandlingsmaskineriet sedan turkiska statsmakten gett brutal respons på kravallerna (European Voice och EU Observer, 7/6). Förutsatt att vi vill exportera demokrati som vi känner den bör EU-ledarna bita ifrån hårdare. Metoden har fungerat väldigt bra hittills.
Om det nu är västerländsk demokratiexport vi vill åt.