Vallgren byter miljö
Carl-Johan Vallgren hyser en förkärlek för miljöombyten. Efter den långa resan med Den vidunderliga kärlekens historia har han bytt spår genom att göra en ny skiva. Sommarens första läslustgäst på Café Hellmans i Nyköping är lika mycket musiker som författare.
Carl-Johan Vallgren talar om innerlighet och säger att han velat ha bort allt vad ironi och satir heter.
Det är något av mitt motto att leva ihop till varje platta. Jag vill att de ska bottna i erfarenheter, säger han.
Många av milen i skivans namn har han själv färdats, och destinationerna är sådana som han har en relation till; Berlin, där han bor sedan många år tillbaka; Visby, där han satt under ett par månader i höstas och arbetade med låtmaterialet; Stockholm, dit han flyttar vid årsskiftet.
Miljöombyten är något som alltid varit bra för mig. Jag är mer beredd att göra det oväntade när jag rycks ut ur min miljö, säger han.
Att flytta tillbaka till Stockholm är ett beslut som kan verka oväntat, att ta semester från romanskrivandet ett annat. Om sina böcker vill Carl-Johan Vallgren inte prata. Hans roman Den vidunderliga kärlekens historia belönades med Augustpriset för bästa skönlitterära bok förra året, men Carl-Johan Vallgren är trött på att skriva romaner. Efter fem år i 1800-talet, i den handikappade dvärgen Hercule Barfuss sällskap, är han glad att vara tillbaka i det 21:a århundradet.
Att skriva långa berättelser innebär att man får betala ett högt socialt pris. Musiken är hjärtats konstform på ett annat sätt, den är mer direkt. Att skriva litteratur är mer som att kasta ut flaskpost.
Hur det nu är med det har många människor känt sig lockade att läsa Carl-Johan Vallgrens flaskpost.
Ironin är att försäljningsframgångarna kommer att hålla författaren Vallgren borta längre än 0han hade tänkt sig från början. Ju högre royalties han får, desto längre har han råd att vara ledig.
Carl-Johan Vallgren är noga med att påpeka att han inte på något sätt är en författare som börjat skriva musik. Sanningen ligger snarare i andra änden av skalan: av de två storheterna musik och litteratur var musiken den första som kom in i unge herr Vallgrens liv. Det skedde genom en blockflöjt. Carl-Johan var sex eller sju år. Han är tacksam mot sina föräldrar för att han fick gå i kommunala musikskolan och lära sig spela piano. I tonåren spelade han i olika band, och under en period försörjde han sig som krogmusiker.
Än så länge har han inte haft samma framgång med sin musik som med sina böcker. Underskottet från den förra skivan har Vallgren och hans musiker försökt sona genom en rekordsnabb repetitionstid och inspelning. Förra skivans 15-mannaband byttes mot fyra unga musiker (Jag brukar säga att de får betalt i mjukglass, säger Carl-Johan Vallgren).
En av låtarna på skivan är ett samarbete mellan 38-åringen Carl-Johan Vallgren och en av hans tidigare inkarnationer, C-J Vallgren, 16. Den äldre av dem hittade en sång han hade skrivit för längesedan och fann att texten var brutalt dålig men att melodin var fantastisk. Melodin fick en ny text och spelas nu på radion under namnet Brev till Isabelle.
Carl-Johan Vallgren kan inte svara på om musiken eller böckerna ligger närmast honom själv. Han tycker illa om draget av specialisering i dagens kulturklimat.
Konsten är en avspegling av det teknokratiska samhället på det sättet att alla är experter på någonting, till exempel att bara Per Gessle är expert på att skriva Per Gessle-låtar.
Själv vill han vidare och pröva nya saker.
Jag måste hela tiden överraska mig själv, annars somnar jag. Varje konstnär har allt att vinna på att kasta sig ut.
Så jobbar vi med nyheter