Bandet bildas 1967, samma årtionde som världen fick stifta bekantskap med artister som Rolling Stones, Jimi Hendrix och The Doors men ungefär där slutar väl likheterna, eller? Efter att ha plöjt tusen och åter tusen mil på nordens landsvägar genom decennier misstänker jag att det skulle vara rätt underhållande att få krypa in i turnébussen och lyssna på ett och annat gammalt turnéminne. Det råder inga tvivel om att bandet hört och sett allt. Åren i folkparkerna och på dansbanorna har gett dom en erfarenhet och stabilitet av smått bibliska mått. Den överförfriskade killen som ska göra sig lustig framför scenen, den glittrande damen som med beundrande ögon och ett varmt leende formar sina händer till ett hjärta, den yngre publiken som kan varje ord i varje text. De tatuerade cowboykillarna. Fuldansarna. Dom har sett det förut, och hanterar det därefter. Lustigkurren får en trött blick, den glittrande damen en diskret och tacksam vinkning. Professionalism är ett högst passande ord.
Musiken framförs felfritt, precis som man kan förvänta sig av ett band vars spelschema är så fullbokat att vilken nyutexaminerad artist som helst skulle få utmattningsymptom bara av att läsa det. Vi pratar flera gig i veckan, 4 timmar på scenen fördelat till 3 set med två kortare pauser och en restid från gig till gig jag inte ens vill tänka på. Jag har själv åkt turné och vet hur jobbigt det är så dessa herrar har min yttersta respekt. Men hårt jobb lönar sig och Lasse Stefanz är idag ett välskött rullande företag där cowboyhattar och T-shirts går som smör i bandets medhavda försäljningsbås.
De två dansgolven är välfyllda och det stuffas, buggas, boogie-woogas, och dansas efter konstens alla regler. Människor ler och svettas, dansar och vinkar och alla älskar dom Lasse Stefanz. Bandets countryinfluerade dansbandshits har varit många, balladerna likaså. ”De sista ljuva åren” borde väl rimligtvis betraktas som en av svensk musikhistorias mest älskade låtar? Jag förflyttas till en tid då jag satt i baksätet i föräldrarnas bil, på långa resor genom Sverige, en tid då svenska bensinmackar inte kunde stava till Chorizo utan luktade bilverkstad och wunder-baum. Kassettband inhandlades, ofta med en lastbil på konvolutet och nån Lasse Stefanzlåt bland andra juveler som Mats Rådberg & Rankarna eller Kikki Danielsson. En fin tid. Jag fylls av en romantisk förhoppning om att de flesta svenska långtradare och timmerbilar som plöjer landets vägar från norr till söder, genom värmländska skogar och över östgötaslätten fortfarande har några Lasse Stefanzplattor på instrumentbrädan tillsammans med några gamla Fib Aktuellt. Hits till trots, Lasse Stefanz har något alla andra saknar. Dom har Olle Jönsson. Killen med rösten. Den perfekta dansbandsrösten. Ja, självklart finns det några till men i min mening så är det Olle som får äran att titulera sig kungen av svensk dansbandsmusik. Det är fint att se och höra att hans röst är stark och klar trots att han brottas med sina hälsoproblem.
Sammanfattningsvis tycker jag att Restaurang Fina Fiskens dansbandskväll är en väldigt trevlig tillställning som jag hoppas blir en långlivad tradition. Olle Jönsson avslutar med att tacka för visat intresse och uttrycker förhoppning om ett återseende nästa år. Så gärna så Olle, ni är varmt välkomna tillbaka till Trosa.