Nu kommer det sannolikt aldrig bli en renodlad EU-skatt. För det krävs nämligen enighet bland unionens alla stater. Det upplägg som diskuterats har i stället handlat om att införa miniminivåer för en skatt som ska ligga på nationell nivå, varav en del av inkomsterna ska öronmärkas till unionen. Byråkratiskt är det elegant. Praktiskt är resultatet detsamma som en direkt EU-beskattning.
Erfarenheterna av liknande så kallade "finansvalpskatter" är inte positiva. När Sverige införde en sådan på 80-talet ledde det till kapitalflykt och låga skatteintäkter. Pengar är lättrörliga. Inte ens en stor union som EU kan ändra på det.
För eurozonen finns ytterligare en försvårande dimension. Många EU-länder dras med enorma underskott och är i grunden beroende av det finansiella systemet. Värstingfallet Grekland betalar redan idag uppemot 24 procent i ränta på sina tioåriga statsobligationer, Portugal och Irland betalar runt 10. Men även större länder som Spanien och Italien betalar högre räntor på sina statsobligationer än vad en vanlig medelsvensson betalar på sina bolån.
Om en skatt på finansiella transaktioner införs kommer den att belasta dessa länder ytterligare. Den extra kostnaden som skatten innebär kommer läggas direkt på deras räntor.
Ur ett rent fördelningsperspektiv vore en sådan skatt därför direkt förkastlig. Europas stora finansiella centrum är London. De inkomster som inte öronmärkts till EU kommer främst att tillfalla Storbritannien, medan kostnaderna belastar de redan skuldtyngda ekonomier.
Kommissionens förslag är varken effektivt eller rättvist.