Vandaler krossartrovärdigheten

Det är sällan ens fel att det blir bråk. Även denna gång finns det anledning att peka på fler än de maskerade huliganerna som fick förstöra egendom och attackera poliser i samband med lördagens demonstrationståg i Malmö. Vandalerna, arrangörerna, Polisen - alla har sitt ansvar.
Det finns en anmärkningsvärd undfallenhet från samhällets sida mot rödsvarta, maskerade vänsterextrema våldverkare. Det finns en överslätande attityd som aldrig skulle visas gentemot tågande nazister, exempelvis. Inte heller våldsvänstern borde klappas vänligt på huvudet i tron att de då slutar vandalisera. Bara för att dessa grupper säger sig vara mot nazism går det inte att komma ifrån att de också står för våld, övergrepp och förstörelse av annans egendom. Det är ju ren och simpel brottslighet.
Det finns på sina håll en förståelse för den här typen av sektvänster - och en revolutionsromantik - inom myndigheter, inom politiken och inte minst medierna. Detta är rester av en 68-vänster som präglar centrala delar av samhällslivet. Precis som vid Göteborgskravallerna 2001 har vandalerna betraktats i ett rosa skimmer bara för att de döljer sig bakom socialistiska slagord.
Maskerade grupper fick gå med i tåget. Trots att alla borde ha fattat att de maskerade rödsvarta inte var där för att sjunga kampvisor eller dela ut blommor till poliser. Det är även upprörande att inte ordningsmakten hindrar tåget från att gå så länge det finns maskerade demonstranter i de rödsvarta leden.
De som organiserade Stoppa matchen-tåget har ett direkt ansvar för att räkningen till samhället nu blir hög, för att egendom har förstörts och för att skattemedel måste betala det som de maskerade har vandaliserat. Det är hårda ord, men ibland måste samhället sätta fasta gränser. De lokala politikerna som kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) har sitt ansvar för att ha piskat upp stämningar som inbjöd till bråk.
För de protesterande måste det kännas svårt att budskapet helt kom i bakgrunden. Ännu en gång. En lärdom av upploppen vid George W Bushs besök i Göteborg var att alla minns våldet, få eller inga minns vad demonstrationen gick ut på. Detsamma gäller helgens händelser i Malmö. Vi kommer visserligen att minnas en fritidsnämnd som fick för sig att agera utrikespolitiker och utan saklig grund förbjöd publik inne i Baltiska hallen. Och vi kommer att minnas ett demonstrationståg som urartade.
Ett demonstrationsbudskap kommer aldrig att få kraft eller tyngre trovärdighet så länge man går sida vid sida med våldsverkare och antidemokrater. Få kan alltid förstöra för många.