Våndan på SSAB är lätt att förstå

Efterfrågan på den globala stålmarknaden har inte ökat lika starkt som förväntat. Ståljätten SSAB vill därför teckna ett tillfälligt avtal med de anställda för att hålla nere lönekostnaderna tills konjunkturen har återhämtat sig. Men frågan om krislöneuppgörelser är svår. De uppenbara meningsskiljaktigheterna inom IF Metall på SSAB illustrerar detta.
För en facklig organisation uppstår en knivig situation. IF Metallfacket i Luleå och Borlänge valde att säga ja. Då får alla medlemmar betala genom kortad arbetstid och lägre löner under ett halvår - i gengäld minskar risken för att fler medlemmar måste varslas. I Oxelösund sade IF Metall i stället nej. Då blir det medlemmarna med kortast anställningstid som får betala med arbetslöshet - om nu företaget håller fast vid sin bedömning.
Det var den nuvarande S-ledaren Stefan Löfven som i sin tidigare roll som IF Metallordförande såg till att krisuppgörelser blev ett möjligt verktyg i tillfälliga konjunkturkriser. Varje avtal sätter samtidigt den fackliga kollektivismen på prov. Om det nu följer nya varsel i kölvattnet på IF Metalls nej på SSAB i Oxelösund, är det inte konstigt om en relativt nyanställd funderar över hur det kom sig att just hon eller han var tvungen att förlora sin försörjning. Alternativet var ju att dra bördorna mer gemensamt.
Det är företaget som varslar, förstås, men när varslet delvis bygger på ett fackligt vägval kan en del av besvikelsen riktas mot kollegorna som sade nej. Var det solidaritet med varandra eller bara med de som jobbat längst?
När företagsledningen i nästa andetag erbjuder individuella krisavtal i stället höjs tonläget mellan parterna. När valet är fritt blir inte rösten gemensam. Den fackliga ledningens auktoritet är hotad. Kollektivavtalsbrott! dundrar IF Metall. Vi ger ökat inflytande för alla anställda, kontrar SSAB och hävdar att bara en av tre medlemmar deltog i omröstningen i Oxelösund.
Bortom ordkriget får inte SSAB:s eget ansvar tappas bort. Det är företaget som måste se skillnad på konjunkturbaserade problem och rent strukturella. För om det inte är konjunkturen det är fel på utan att företaget mer generellt förlorar mark i hårdnande konkurrens, då krävs mer permanenta åtgärder redan nu. Krisuppgörelser är ett konstruktivt verktyg, men de bör användas med omsorg. En hållbar samsyn mellan parterna är värd att vårda.