Vanföreställningarna måste bort ur debatten

I motionsfloden till LRF-kongressen ställs rovdjursfrågan, eller framförallt vargfrågan, i fokus. Värt att notera är att det främst är distrikt som idag är utan varg som motionerat i frågan. Tydligt är att vargskräcken har starka rötter, stärkta av månghundrade år av hat mot detta rovdjur som i dag är ordentligt marginaliserat i den svenskan faunan.
Rädslan för att få dessa rovdjur in på knuten lyser igenom i flera av de motioner som läggs fram för stämman, varav en från Sörmland.
Och rädslan är som störst där vargen inte finns. Inga motioner har lagts från nordligare distrikt utan samtliga kommer från Mellansverige och de nordligare delarna av Sydsverige.
Av dessa är det bara distrikten i Värmland och till viss del Örebro som har några vargar i skogarna. Och motionerna från dessa områden koncentrerar sig mer på ersättningen för rovdjursskador och större lokalt inflytande än att bara ropa skyddsjakt. Motionerna från icke-vargområden skriker högre efter skyddsjakt. Rädslan för det okända är alltid stor.
Diskussionen om de svenska rovdjursstammarna behöver inte fördomar som att alla förespråkare för en större vargstam sitter i städerna lika lite som att alla djurhållare och glesbygdsbor är varghatare. Det för bara ned diskussionen på en bedrövligt låg nivå.
Det är inte heller trovärdigt att påstå att det svenska öppna landskapet helt ska växa igen om Sverige får en större vargstam. Lika lite som att försöka måla upp någon drömbild om snälla men vilda vovvar som lufsar runt i naturen och äter ur serveringsskålar. Varje ort har sina specifika förutsättningar. Det är bra om det på de aktuella orterna skapas forum för inflytande på de lokala rovdjursfrågorna samtidigt som internationella och nationella åtaganden för skydd av utrotningshotade arter måste respekteras.
Ersättningen för rovdjursskador är precis som förbättrade preventiva åtgärder för att skrämma bort rovdjuren från tamdjuren viktiga frågor som bör ses över.
Djurhållarnas oro för rovdjursstammens påverkan på möjligheterna för näringsverksamheten är naturligtvis värd att tas på allvar.
Samtidigt måste debatten föras upp från den nivå där den präglas av vanföreställningar baserade på århundraden av vargskräck och inte faktiska förutsättningar.