Vänsterdemokraterna kommer att få det tufft

Det som började i Gnesta har nu blivit en riksrörelse med förra RFSU-basen och v-riksdagsledamoten Margó Ingvardsson i täten. Vänsterdemokraternas ambition är klar, att etablera sig i det politiska utrymmet mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Detta har på senare år blivit större i takt med att det gamla arbetarepartiet fokuserat på valgodis åt mittenväljarna, samtidigt som vänsterpartiet under Lars Ohly retirerat till mer bekant kommunistisk terräng.

Målgruppen är, grovt räknat, vänsterpartister som inte gillar kommunismen och socialdemokrater som är trötta på kung Göran. Det finns alltså en klar potential i ett vänsterparti som kritiserar toppstyrningen och politikerhierarkin inom socialdemokraterna och vänsterpartiet. Men de är inte ensamma på banan.
I höstens val är det en uppsjö av nykomlingar som vill in i riksdagen och man kämpar i stort sett om samma väljargrupper. Vänsterdemokraterna måste inte bara ta väljare från vänsterpartiet och socialdemokraterna, utan även konkurrera med feministiskt initiativ, junilistan och sjukvårdspartiet. Om något eller flera av dessa partier verkligen skulle lyckas ta sig in riksdagen, kommer den politiska kartan att förändras radikalt. Men oddsen är usla.

Vänsterdemokraterna går lite på tvären. Partiet understryker sin pragmatiska hållning och kritiken mot politikens ofta stelbenta hierarki är träffande. I partiprogrammet sätts då och då mer fokus på individen än kollektivet, en revolutionerande hållning sett till sällskapet till vänster om mitten. Man talar samtidigt engagerat om en politik för den nya underklassen människor som ställts utanför arbetets vardag inte om den klassiska konflikten arbetare versus kapital. Kritiken träffar en öm socialdemokratisk punkt. Under regeringen Persson har antalet människor i bidragsfällor och utanförskap ökat.
Men trots att Ingvardsson är en profil som känns igen, kommer vänsterdemokraterna att få det mycket tufft i valrörelsen. Idén om renodlade personval och ett totalt förbud mot partipiska är intressanta slutsatser, men svåra att bygga en valkampanj på. Först måste man dessutom bygga upp organisationen med egna frivilliga, vilket är nog så svårt.

Utan en bred bas är det närmast omöjligt att slå igenom i ett riksdagsval. Inte ens Junilistan verkar klara det konststycket. Men om vänsterdemokraterna mot förmodan skulle göra det, då är det bara en tidsfråga innan historien om pionjärerna i Gnesta kommer i bokform.