Vänsterkantringen tydlig under Zethraeus

Avhoppen inom och från vänsterpartiet har blivit rena följetongen. Flera profilstarka vänsterpartister har sett sig stå vid vägs ände och lämnat partiet bakom sig, andra har bara lämnat sina uppdrag. Motgångarna för vänsterpartiet är inte förvånande, eftersom de intimt hör samman med partiets politiska utveckling, återtåget till kommunismen.

Den ständiga motvinden verkar _ mer än några avgörande schismer med Lars Ohly _ vara det som nu fått partisekreteraren Pernilla Zethraeus att avisera sin avgång. Egentligen är det märkligt att inte schismerna i toppen blivit fler och tydligare. Zethraeus vill nämligen inte kalla sig kommunist eftersom hon känner att det associerar till diktatur och stalinism. Hennes partiledare Lars Ohly bekänner sig däremot till denna ideologi. Det om något borde vara en grogrund för tydliga meningsskiljaktigheter. I stället säger hon att samarbetet med Ohly gått förvånansvärt bra.

För det är just under Pernilla Zethraeus fem år som partisekreterare som partiet kommit att få en allt större slagsida tillbaka mot det gamla, det kommunistiska arvet. Hon har ingalunda lett utvecklingen, men inte alls förmått hålla emot, när dessa krafter kommit i rörelse.
Hård kritik mot detta kommer bland annat från vänsterns kommunalråd i Södertälje, Staffan Norberg. Han är inte ensam om att se problemen, men många av kritikerna har redan lämnat partiet som en följd av utvecklingen. De relativt få kvarvarande förnyarna på ledande poster får allt mindre att säga till om. Den utvecklingen verkar ingalunda avta.
I ungdomsförbundet Ung vänster blåser det sedan lång tid hårda vindar i riktning mot en allt mer uttalad kommunism och kamp för att avskaffa rätten till privat ägande.

Men den som tror att följderna av de opinionsmässiga motgångarna och den angelägna kommunistdebatten skapar en grund för politisk förnyelse inom vänsterpartiet, lär bli grundligt besviken. Vägval vänsters tankar på ett nytt icke-kommunistiskt parti har inte blivit mer än tankar. Det som väntar inom vänsterpartiet är snarare mer av det som ligger bakom motgångarna.
Den politiska kompassen pekar mot vänsterkanten. För varje steg i den riktningen minskar effekterna av Schyman-erans omorientering. Opinionsförlusterna till trots är det uppenbarligen ingenting som partiet ser som ett bekymmer, det är närmast tvärtom.