Mona Sahlin har tidigare beskrivit hur oppositionen blivit ”särbos”. Det är en desperat historieskrivning. Sanningen är att De rödgröna är nyseparerade – och på väg ifrån varandra. Alla vet hur pauser i förhållanden tenderar att förlängas tills minnen och krossade förhoppningar är det enda som finns kvar.
Samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern är över. Partikulturerna är för olika, prioriteringarna för annorlunda. Det är inte fel att påstå att De rödgröna var dömda på förhand: förhållandet reducerade förra seklets inflytelse- och framgångsrikaste parti till en familjerådgivare.
Lars Ohlys besked att Vänsterpartiet lämnat Afghanistan- förhandlingarna var ingen överraskning. Ohly intog tidigt rollen som rödgrön frispelare. Hans lojalitet mot De rödgröna har varit mindre än miljöpartiets och socialdemokraternas.
Vänstern har inte gjort någon hemlighet av sin avvaktande syn på den svenska insatsen i Afghanistan. Därför känns det symboliskt att just Lars Ohly nu springer åt ett annat håll.
Den rödgröna överenskommelsen att ta hem svensk trupp 2013 var en kompromiss. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin har varit öppet kritisk till Vänsterpartiet. ”När FN kallar har svenska socialdemokrater alltid ställt upp”, konstaterade Ahlin mindre än ett år innan valet (Riksdag och departement, 22/10 -09).
Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse med regeringen – militär närvaro hela mandatperioden, därefter civilt arbete – visar att man är beredda att ta ansvar i en svår tid. Faktumet att S fått med sig MP i förhandlingarna sätter även fingret på hur Mona Sahlin kommer bättre överens med gröna än med illröda. Socialdemokraterna och Miljöpartiet saknar inte förutsättningar att fortsätta ett progressivt, vänster-mitten-samarbete.
Däremot isoleras Vänsterpartiet på den politiska kartan. Partiet, som alltid varit i opposition, lär få ställa in sig på att fortsätta vara i opposition. Den pragmatiska väljaren är inte längre intresserade av partier vars idéer bygger på en utopi.
Det finns något ironiskt i att uppgörelsen om Afghanistan - som i grunden handlar om internationell solidaritet - visar att Vänsterpartiet kan ha spelat ut sin roll i svensk politik. För i ett längre perspektiv är Lars Ohly den rödgröna skilsmässans förlorare.