Väntade EM-glädjen blev bara frustration

Frustration. Vilken gnagande frustration det var att sitta och ja verkligen genomlida det svenska försöket att bli klart till EM-slutspelet i de europeiska alp-länderna. Det var inte mycket som stämde. Därför blev det bara 11 mot Nordirland. Då kan vi heller inte kvittera ut några EM-biljetter. Och det är inget att säga om.
Det är värdelöst när man som lag spelar dåligt men ändå får ett ledningsmål. Det mot ett lag som alla tutat i spelare och svenska folket är ett riktigt klåparlag på bortaplan som man ska slå hur lätt som helst.
Det första var precis vad som hände Sverige. Då fanns heller inte den där rätta viljan och energin att rätta till det haltande spelet. Det fick bara rulla på.
När sedan Nordirland visade sig spela med en glöd och kämpavilja som värmde hela Råsunda gick det som det gick.
Det svenska spelet kom inte i gång förrän efter kvitter-ingen. Man insåg faran för sent helt enkelt. Eller snarare: man insåg inte att det fanns någon fara.
Det var trist att laget inte kunde gå ut och vara lika koncentrerade i sitt spel som mot Liechtenstein i onsdags. Lika synd som det är att laget inte kunde visa upp samma fantasi i sitt anfallsspel som mot Danmark.
Men den här gången hittade aldrig lagkamraterna
Zlatan. Eller om det nu var Zlatan som inte hittade resten av medspelarna. Visst glimtade han till emellanåt men var då oftast för långt från målet.
Kim Källström, som kastades in från start med tio
minuter kvar till kick off i stället för Fredrik Ljungberg,
var heller inte lyckad på sin yttermittfältskant. Han borde blivit utbytt tidigare än i 84:e matchminuten.
Så nu lever fortfarande EM-kvalgrupp F. Fast jag är övertygad om att Sverige kommer att klara av det i alla fall. Visst blir det EM för Sverige nästa sommar.