Var går gränsen mellan fusk och samarbete?
De lärare som verkligen lyckats med att motverka fusket är dock förmodligen ganska få.
Varför är då skolorna, som ska lära ungdomar att samarbeta på framtida arbetsplatser, så fientligt inställda till samarbete på prov?
Varför är samarbete, som i arbetslivet kan vara ett effektivt redskap i arbetet med att lösa en svår uppgift, ofta stämplat som fusk i skolan?
Svaret är enkelt.
I skolan vill man mäta och betygsätta elevernas individuella kunskaper, för att eleverna ska kunna hitta ett passande arbete i vuxenlivet. Det faktum att fusk förekommer gör detta arbete oerhört mycket svårare. Dessutom ska skolan försöka fostra sina elever inom etik och moral, och kan därför inte tillåta fusk, som väl kan anses vara en högst omoralisk handling.
Man kan dessutom fråga sig om det verkligen är en form av samarbete att fuska i skolan. Om man ser samarbete som en positiv sak, finns det ju faktiskt flera ganska tydliga skillnader.
Den främsta är nog att fusket i skolan bara kan användas för att lösa tillfälliga problem.
Problem som man oftast har orsakat själv genom att inte orka ägna tillräckligt med tid åt inlärning.
Dessutom lurar man ju både läraren och sig själv att tro att man vet mer än vad man egentligen gör.
Något som kan orsaka problem längre fram i livet, både för en själv och för andra.
Själv skulle jag, till exempel, inte vilja vara patient till en läkare som har fuskat sig igenom sin utbildning, och jag tror inte att många andra skulle vilja vara det heller.
Dessutom kan det ju bli ganska pinsamt för läkaren i fråga, eftersom han kanske inte kan vad han utger sig för att kunna. Fusket straffar alltså sig självt, och kan därför inte betraktas som positivt.
Jag kan dock förstå båda parter.
Med dagens betygsfixering och hetsjakt efter höga betygspoäng, är det inte särskilt svårt att förstå att det förekommer fusk i skolorna.
Många ser det som en genväg till höga betyg, och tror, om det lyckas, att fusket är ett bra sätt att ta sig fram på här i livet.
Att de betyg de sedan får i handen är en lögn både för lärarna och dem själva, är lätt att förtränga när man har nått de betyg man har strävat efter.
Man kan nog säga att skolan har sig själv att skylla. Till en viss del i alla fall.
Så länge den medverkar till många elevers snedvridna syn på skolgången, kommer den ständigt att ha fusk att bekämpa.
Så länge skolan fostrar elever som, i stället för att se skolåren som en utmärkt chans att skaffa sig kunskap, ser den tiden som en hållplats på vägen ut i livet, där betygen styr den framtida resvägen.
Så jobbar vi med nyheter