Vård som ger mer vård i stället för rehabilitering

Den behöver eller får psykiatrisk vård är inte mer brottsbenägen än andra. Kombinationen psykisk sjukdom och aktivt missbruk är däremot en stor riskfaktor. I en tid som präglats av mordet på en utrikesminister är detta något som en regerings psykiatrisamordnare helt enkelt måste konstatera i sin slutrapport, vilket Anders Milton också gör.
De politiska kraven på ökad eller minskad slutenvård för ett säkrare samhälle, kompletteras nu sympatiskt nog med en utredning som efterlyser en bättre individanpassad psykvård. Frågan är alltså inte främst om det är fler eller färre som måste låsas in.
Den enskilda människans behov av och rätt till vård måste vara utgångspunkten.
När någon desperat bankar på dörren till den lokala mottagningen, är det avgörande att dörren faktiskt öppnas och att där finns personal med särskild kompetens på plats. Om det sedan krävs tvångsvård ska det finnas möjlighet att ta till det, även i öppenvården.

Huvudtemat är att kommuner, landsting och myndigheter måste bli bättre på att samverka och kommunicera. Vissa områden inom psykvården behöver utan tvivel också mer resurser. Det gäller exempelvis behovet av personal med specialkompetens i alla led.
Men mer pengar är inte alltid att rekommendera. Inte heller fler myndigheter, vilket statliga utredningar som Miltons är byråkratiskt förtjusta i. Det är därför intressant att uppmärksamma andra slutsatser. En är bristen på kvalitetskontroll och uppföljning. En öppen och systematisk kvalitetsredovisning inom psykiatrin saknas. Befintliga resurser används inte optimalt, som utredningen skriver. Det finns ingen enhetlig bild av vad som görs. Vården riskerar då att mer bygga på ideologi- och revirtänkande än på resultat. Det går alltså inte att avgöra om patienterna verkligen får bästa möjliga vård. De folkvalda politikerna måste ställa hårdare krav på vårdkvalitet för skattepengarna. Annars blir mer resurser inga värdefulla tillskott.

Det är också anmärkningsvärt att utredningen behöver lyfta fram något så grundläggande som patientens behov av sociala kontakter och av sysselsättning.
I många fall verkar de sociala kontakterna inskränkas till möten med vårdande personal. Så skapas ett utanförskap som sannolikt bidrar till ett ökande vårdbehov och krav på ytterligare resurser för att möta behoven.
Målgruppen rehabiliteras inte till arbete, är slutsatsen. Efter tio år av misslyckat s-styre är det upp till bevis för socialminister Göran Hägglund (kd). Värna arbetslinjen.