Tron på att det offentligt drivna och styrda var lika med trygghet är gammal, men sedan länge genomskådad. Det där var mer av ett basutbud. Samma sko för alla, oavsett om den passade eller inte.
I dagens debattartikel säger sig prästen och socialdemokraten Kjell Wiklund ha upptäckt när välfärdsstaten begravdes. Om den nu gjorde det. Argumentationen är tillspetsad, men bortom fiendebilden av tankesmedjan Timbro är frågeställningarna han lyfter värda att fundera över. Om vi söker konturerna för en modern, framtidsanpassad och skattefinansierad välfärd är det rimligt att börja i det ideologiska. Vad är det vi vill ha? Vad är det vi unnar andra? Enhetlighet eller variation?
Alla kan inte få allt.
Gårdagens utbud missar ofta morgondagens behov. Den sociala utvecklingen under de senaste hundra åren har färgats av skattefinansierade reformer i ständig förändring. Så kommer det att fortsätta.
Jag tror att de flesta av oss unnar våra medmänniskor en bra skola, en god sjukvård och en värdig äldrevård, vad vi än väljer, var vi än bor eller har för särskilda behov. Det där går igen i de flesta politiska partier, men det är i svaret på frågan hur som väsentliga skiljelinjer kan uppstå.
Nu stundar allhelgonahelgen. För många är det en värdefull tid. Många besöker kyrkogårdar eller minneslundar för nära och kära som inte längre finns bland oss. Men det inte alla som besöker gravar. Vi har ett samhälle där allt fler bor långt ifrån sin uppväxtplats, sin släkt. Det finns många som lutar sig mot annat än kristendomens traditioner. Och det finns många som rycker på axlarna åt alltihop: halloween eller allhelgona, vem bryr sig? Möjligheten att göra något är lika viktig som rätten att avstå.
Det finns likväl något värmande i att tända ljus i mörkret. Vi kan låta oss slukas av det omkringliggande svarta – eller i stället se möjligheterna i den ständigt föränderliga ljuslågan som flammar och fläktar.
Det samhälle som bäst möter morgondagen är en frivillig gemenskap som inte tvingar alla att göra samma. Det är en samvaro som lämnar ett generöst utrymme för genomtänkta personliga val, med de konsekvenser som följer. Om det långsiktigt ska gå att upprätthålla ett skattefinansierat utbud, en välfärdens kärna som tar i anspråk en ansenlig del av medborgarnas inkomster, måste även utbudet av tjänster anpassas efter människan, inte tvärtom. Funktion går före form.
Kyrkor, ideella organisationer, välfärdsföretag och andra aktörer prövar i dag ut sina roller i morgondagens samhälle. Ska en kyrka bara vårda själar – eller kan en församling också vårda rent fysiskt?
I Bettna (SN 12/10 och 22/10) är församlingen och stiftet oense om den församlingsdrivna Kullagården. Stiftet anser att församlingen måste prioritera andra kyrkliga utgifter. Församlingen tycker att boendet för personer med funktionsnedsättning är ett sätt att värna om det gemensamma, ett tryggt omhändertagande på orten. I slutänden borde väl prioriteringen vara upp till de kyrkoskattebetalande medlemmarna.
Är det då en tillgång om en ideell organisation, ett byalag, ett företag eller en religiös organisation kan driva ett kvalitetssäkrat äldreboende eller en förskola? Eller ska all sådan verksamhet vara upp till det kommunala, även om utbudet då kanske skulle finnas längre bort av kostnads- och samordningsskäl? Förr skulle svaret ha varit givet: kommunen, oavsett vad. Men den som ser civilsamhället som en underskattad kraft kan i stället med tillförsikt bejaka en mångfald av andra utförare.
Möjligheten att som engagerade medlemmar av ett lokalsamhälle kunna stärka utbudet av välfärdstjänster på en ort, blir då lika viktig som medborgarens frihet att avstå från att välja just det mest lokala.