Vardagsfilosof med kärlek för att släntra
Stefan Andhé bor i London sedan många år men har ett starkt band till hemlandet. Hans kåserande texter utspelar sig ofta i Sverige och bär inte sällan minnen från barndomen.
Han ser ut som en true gentleman i sin kavaj och scarf. Han går på en liten stund om hur härligt det är att det luktar höst, och hur ljuvligt det doftar i Sverige, med gran och mylla.
Han är i landet för en liten promotionturné för den senaste boken Enkla nöjen, nummer 16 i raden. Annars bor han i London, sedan 1974.
Jag tillhör väl en generation som väldigt gärna ville åka till London. Och så hade jag en släkting som bodde i England, Elsa. I min släkt var det så att när man fyllde 14 fick man resa till England för att hälsa på Elsa. Så jag längtade och längtade hela barndomen och frågade min mamma om det skulle dröja länge tills jag fyllde 14.
Till slut kom den dagen och jag blev så förtjust när jag väl kom dit. Det blir väl så att om man har längtat efter något i barndomen så blir det väldigt starkt för en.
Han är bra på att berätta historier, Stefan Andhé, och tycks ofta återvända till just barndomen.
Barndomsminnen är något som kommer väldigt naturligt. Och jag tror att de ofta blir som en förevändning för skriva något jag har en åsikt om.
Men bara för att barndomsminnen ligger nära till hands är de inte alltid så lättarbetade.
Det är svårt att berätta om det egna. Så på så sätt gör jag det svårt för mig. Men det är så jag vill ha det. Det ska inte vara lätt att skriva. Jag blir misstänksam mot de som skriver sådant som är lätt, säger han med ett visst drag av allvar.
Men så spricker han plötsligt upp igen när en man i hans ålder dyker upp på andra sidan fönsterglaset.
Men titta där är ju Göran. Så roligt! Göran är min gamla skolkamrat. Vi har känt varandra sedan vi var elva.
Vännen Görans ankomst för in samtalet på barndomsstaden Linköping, där Stefan Andhé har varit dagen före. Linköping betyder mycket för honom, och han är där så ofta han kan.
Vet du om att det finns en tätortsbuss i Linköping som är döpt efter dig?
Ja, och jag är så mallig för den där bussen! Jag såg den nu när jag var i Linköping. Det fanns ett litet kontor där vid busstationen där jag gick in och frågade och den snälla damen ringde och kollade. Stefan Andhé är på depån, men den ska nog rulla igen efter lunch, härmar han på felfri östgötska.
Sen stod jag där, och såg den i ögonvrån. Så är det med alla underbara saker, att man ser dem i ögonvrån först. Åh jag är så mallig för den där bussen. Hellre en buss än en staty.
I nästa vecka åker Stefan Andhé tillbaka till hemmet i London. Men han återvänder snart till Sverige, även om han inte har några planer på att flytta tillbaka för gott.
Men jag hackar inte på Sverige. Jag tycker om båda mina hemländer. Och jag är övertygad om att jag skulle vara fullt lycklig i till exempel Nyköping. Bara jag fick släntra.
Så jobbar vi med nyheter