När utbildningsminister Jan Björklund (FP) slår ett slag för att språkbegåvade elever ska belönas extra i samband med ansökan från grundskola till gymnasieskola är han något vettigt på spåren. Andelen elever i gymnasieskolan, som väljer bort språkundervisning, ökar. Konsekvensen blir i värsta fall att landets kulturella kapital sjunker.
Björklund gör därmed helt rätt som belyser språkundervisningens betydelse. Idén att spanska, franska och tyska ska ge extra meritvärden är inte alls tokig. Elever – som frivilligt väljer att traggla grammatik och glosor – bör kunna belönas mer, än elever som av taktikskäl väljer kurser i mindre teoretiska ämnen. Det är faktiskt skillnad på att läsa franska och lära sig fransk matlagning.
Problemet med Jan Björklunds idé är alltså inte att han vill höja den moderna språkundervisningen. Problemet med Jan Björklunds idé är att den svenska grundskolan kryllar av begåvade elever, som inte kan dra fördel av sina talanger i språk.
Vi kan ta åttondeklassarna Melanie och Ming som exempel. Melanie är uppvuxen i Sverige, med en svensk mamma och en fransk pappa. Redan från tidig ålder pratade Melanies föräldrar med henne på svenska och franska. Hon var tvåspråkig i första klass – och kan i samband med Björklunds uppgradering av moderna språk casha in lätta mervärden.
Ming är uppvuxen i Sverige, med en svensk mamma och en kinesisk pappa. Redan från tidig ålder pratade Mings föräldrar med henne på svenska och mandarin. Hon var tvåspråkig i första klass. Men till skillnad från Melanie, kommer Ming inte att casha in några mervärden.
Mandarin ger inga mervärden – även om möjligheten att en svensk, språkkunnig grundskoleelev i framtiden kommer att jobba i Kina är större än någonsin.
Så. Ge alla grundskoleelever, som behärskar fler språk än bara svenska och engelska, möjlighet att räkna sina kunskaper som en extra merit.
Huruvida undervisningen kallas för moderna språk eller hemspråk har mindre betydelse. Men om den svenska grund- och gymnasieskolan menar allvar med sin internationalisering, kan vi inte ha en utbildningsminister som lever kvar i föreställningen att spanska, franska och tyska är viktigare än mandarin, arabiska eller persiska.