Varken Bush eller Blair har något val

För den amerikanske presidenten George W Bush är nederlaget i kongressvalet en signal att byta Irakstrategi. Det verkar gå trögt, trots att försvarsministern Donald Rumsfeldt fått kicken. Att byta ut en strategi som kört fast i ett allt blodigare Irak är mer än nödvändigt. Efter den brittiske premiärministern Tony Blairs linjetal om utrikespolitiken, ökar trycket på Bush att göra förändringar av sin Mellanösternpolitik.
Varken Bush eller Blair har egentligen något val. De nationella opinionerna talar sitt tydliga språk - och som de politiker de är, inser den brittiske premiärministern och den amerikanske presidenten att förutsättningarna inför kommande val blir allt sämre, vilket påverkar det egna eftermälet. Därför måste man erkänna strategiska misstag och i stället försöka styra händelseutvecklingen.
Frågan är naturligtvis hur pass mycket regimerna i Syrien och Iran bör tillåtas få inflytande och påverkansmakt i regionen. Diktaturerna söker självklart fördelar i utbyte mot att inte stödja terrorismen och att inte stödja brukar ofta vara vagt definierat. Tony Blairs utrikespolitiska linjetal innehöll därför skarpa markeringar mot de två staterna, vilka antas se mellan fingrarna på allehanda fientlig verksamhet riktad in i Irak.

De hårdföra principerna måste dock kombineras med dialog, inte bara för att få en bättre utveckling i Irak utan också för att få till konstruktiva samtal kring Irans kärnprogram och Syriens position gentemot mot Israel.
Våldsspiralen i regionen är brutalt svår att bryta. Det är alltid lättare att trasa sönder än att bygga nytt och hållbart. De dagliga rapporterna från Irak berättar om mer våld och fler offer. Ljuspunkterna lyser med sin frånvaro. Problemet Irak kommer dock inte att kunna lösas utan ett bredare engagemang för hela regionens utveckling.

Utmaningen för USA och Storbritannien är att förena ett fler aktiva insatser för hela Mellanösterns framtid, med en successivt minskande militär närvaro i Irak.
Tony Blair angav i sitt tal en avgörande kompassriktning säkerhetspolitiken för regionen måste inkludera en konkret fortsättning på fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Utan tvåstatslösningen så kommer det ständigt att finnas nytt bränsle för terrorismens hantlangare att locka fler unga människor att mörda andra under förevändningen att deras gud kräver det.