I brist på bättre alternativ kallas SD oftast för högerpopulister. Utifrån konservatismens syn på staten, önskan om ett nationellt försvar och en allmän skepsis mot överstatligt samarbete är benämningen konservativ höger korrekt.
Däremot lutar Sverigedemokraternas ekonomiska politik långt, långt åt vänster. Till skillnad ifrån den konservativa högern prioriterar SD en stark välfärdsstat, en stark arbetsrätt och en stark omfördelningspolitik. I välfärdsfrågor ligger Sverigedemokraterna betydligt närmare Socialdemokraterna än gamla Moderaterna. Och utifrån den politiska linjalen är SD varken höger eller vänster.
Sverigedemokraternas politik är snarare ett ihopkok av konservativa och socialistiska idéer. Den hemmasnickrade folkhemsnationalismen adresserar SD till väljargrupper inom vilka känslan att samhället har svikit är vanlig.
Undersökningen som visar att merparten av Sverigedemokraternas riksdagskandidater är före detta moderater – men att partiet hämtar flest väljare hos Socialdemokraterna – är därför ingen överraskning. Väntad är också slutsatsen att det finns ett mindre stråk väljare hos Kristdemokraterna som attraheras av SD (SvD 16/3).
Om man lägger den politiska linjalen åt sidan och i stället använder sig av en hästsko blir väljarflödet logiskt. Moderaterna och Socialdemokraterna har alltid mött varandra i toppen av hästskon i behovet av en stark, förvaltande statsmakt.
I synen på statens auktoritet har gammelmoderaten och folkhemssocialisten mer gemensamt med SD, än några andra väljargrupper. Men även den lutheranskt präglade väljaren – som anser att civilsamhället ska utöva en viss social kontroll – kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.
Hästskoanalysen visar att SD inte saknar potential att komma in i riksdagen. Men om partiet misslyckas att uppfylla målet 2010, lär man inte heller lyckas 2014. Sverigedemokraterna har nämligen den ekonomiska och demografiska utvecklingen emot sig. Det kamouflerar inte en felaktig högerposition på den politiska linjalen.