Onsdagen den 3 juli var jag ute på en morgonpromenad i Gnesta. På en rätt bred grusväg såg jag på håll en joggande kvinna med en hund springandes bredvid. Hunden var inte kopplad. Det var en lurvig, halvstor, väldigt gullig hund. Hunden sprang där snällt intill den joggande kvinnan. Jag markerade att jag inte var helt bekväm med situationen genom att sakta ner och att hålla mig väldigt nära ena kanten på vägen. Detta gjorde också att jag kunde ha full koll på hund och hundägare.
Plötsligt får hunden syn på mig varpå den glatt sätter full fart i riktning mot mig. Jag ropar till hundägaren att den ska hålla in hunden och först då försöker den joggande kvinnan ropa på sin hund.
Hunden reagerar dock inte nämnvärt utan fortsätter springa mot mig. Jag gör då det man inte ska göra.
I ren panik tvärvänder jag och springer åt andra hållet. Hundägaren lyckas på något sätt få stopp på hunden där bakom mig. Och först då stannar jag. Allt är över på några sekunder, några mardrömssekunder för någon som är hundrädd.
När hundägaren fått tag i hunden sätter hon sig ner på huk bredvid sin hund och kopplar den under tiden som hon suckar, stönar, stånkar och skakar på huvudet.
Hundägaren väser fram: "Det fattar du väl att jag inte skulle låta honom gå lös om han inte var världens snällaste".
Till denna hundägare skulle jag vilja säga följande. Vi känner inte varandra och jag har ingen aning om vem du är. Jag vet följaktligen inte hur du tänker eller hur ansvarsfull du är. Därför är det väldigt svårt för mig att förstå att just du gör bedömningen att din hund, världens snällaste, inte behöver kopplas eller hållas in när du möter en främmande människa på vägen.
Och eftersom du inte känner mig vet du inte heller hur jag reagerar på en hund som rusar mot mig.
Att din hund är världens snällaste hjälper föga om man är rädd för hundar. Och hundrädsla är något som är betydligt vanligare än man tror.
Chris Mauritzson