Vägval i en globaliserad värld, kallar Försvarsberedningen sina slutsatser – och det skarpaste vägvalet sker i vår absoluta närhet. Sverige bör stärka sina band med länderna på andra sidan Östersjön – med Estland, Lettland och Litauen, anser en majoritet i beredningen.
Bedömningen av Ryssland har förändrats jämfört med 2007. President Vladimir Putin leder ett Ryssland som går i auktoritär riktning. Demokratiska rättigheter hamnar i kläm eller ignoreras. Att Ryssland militärt inte vill framstå som en skugga av det som var, går att förstå. Tyvärr finns inga garantier för att statsledningen har demokratiska ryggradsreflexer nog för att garantera en sansad utveckling. Det ryska beroendet av exportintäkter från olja och gas kan både ses som en garanti för handel och ett maktmedel mot köparna inom EU. Frågetecknen om den ryska kapaciteten att klara av sina omfattande försvarsutgifter får inte heller dölja det faktum att det pågår en stor upprustning.
Svensk säkerhetspolitik behöver både hängslen och livrem. Det betyder mer av nordiskt samarbete och mer samverkan med Tallinn, Riga och Vilnius. Omfamningen av de tre Natoanslutna staterna i Baltikum är ett drag för att parera osäkerheten inför rysk upprustning. Glappet mellan Natosfären samt Sverige och Finland minimeras. Försvarsanslagen i höstens budget kommer att visa hur pass allvarligt regeringen – och försvarsminister Karin Enström – ser på situationen.
Östersjöregionen är en dynamisk region med ett tilltagande politiskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt samarbete, skriver Försvarsberedningen. Vackert formulerat, men det finns en hake: Sedan 2007 har den militära övnings- och under rättelseverksamheten i Östersjöområdet ökat. Med växande handel och ökat utbyte över gränserna kan Ryssland över tid mycket väl bli en del av den förstnämnda positiva Östersjödynamiken, men där är vi inte än.