Varmt och livsbejakande från Norge
För vad sägs om en story om två medelålders manliga mentalpatienter, Elling och Kjell Bjarne, som efter år på institution försöker bo i en egen lägenhet i Oslo?
Elling är från början huvudperson i fyra romaner av författaren Ingvar Ambjørnsen. För några år sedan gjorde den tredje boken succé på de norska teaterscenerna och det är den som nu har blivit film. Med samma huvudrollsinnehavare, Per Christian Ellefsen och Sven Nordin, som i scenuppsättningen.
Det är alltså en mycket samspelt duo och väl utmejslade figurer som vi får följa på en upptäcktsfärd i vårt normala samhälle. Två människor som får oss att med värme skratta åt oss själva och det många gånger märkliga liv vi tvingas leva.
För vem hade kunnat ana hur svårt det kan vara att snacka i telefon? I alla fall om man tycker att det är obehagligt att inte se sin samtalspartner. Eller hur mycket ansträngning det kan krävas för att ta sig över ett restauranggolv? Eller för att handla mat? Inte jag i alla fall. Inte förrän jag blev bekant med den ångestfyllde och ständigt svimfärdige Elling.
Han är en orolig och misstänksam liten man med ett enormt kontrollbehov. Förutom den döda modern finns det ännu en kvinna i hans liv. Ingen mindre än den norska landsmodern Gro, vars porträtt hängs över köksbordet i Ellings och Kjell Bjarnes sparsamt inredda lägenhet.
Kjell Bjarne är Ellings motsats. En stor och klunsig jättebaby som inte är så noga med hygienen och ganska nöjd, så länge han får vräka i sig fet husmanskost och fantisera om nakna kvinnor. Helst av allt vill han dock träffa en av kött och blod.
Det är Kjell Bjarnes längtan och den engagerade socialarbetaren Frank Åsli som driver de institutionaliserade männen ut ur sitt hem, även om Elling har svårt att förstå vad det ska vara bra för.
Så småningom upptäcker han dock att det faktiskt kan vara inspirerande att umgås med andra människor. Elling börjar dessutom misstänka att han är en oupptäckt poet. Naturligtvis ingen avantgardist, men en man med något på hjärtat. Sina alster smugglar han, under signaturen E, ut till läsarna i surkålsförpackningar.
En mer värmande och livsbejakande film än Elling får man leta efter. Den för tankarna till både Välkommen, mr Chance och Forrest Gump och lyckas med konststycket att på ett lättsamt sätt ifrågasätta både psykvården, samhällsutvecklingen och människors oftast begränsade valmöjligheter.
Även Kjell Bjarne finner meningen med sitt liv. Till att börja med blir Elling svartsjuk, men eftersom detta framför allt är en så kallad må-bra-film löser sig alla konflikter hyfsat smidigt.
När vi tar farväl av Elling, Kjell Bjarne och deras nya vänner ser framtiden till och med ljus ut.
Elling är utan tvekan den mest underhållande norska film som jag någonsin har sett. Ge den en chans du också.
Så jobbar vi med nyheter