Värna spontaniteten i Trosa

Politiken är en stram arena, det blir lätt grått och småtrist. De energigivande känslorna och den där engagerade viljan att påverka och förändra som borde driva politiken och politikerna, går alldeles för ofta på sparlåga. I Trosa har politikerna försökt att lätta upp det officiella kommunfullmäktige, från det stramare till det mer spontana i de sammanhang där det är möjligt.
Det har handlat om allt från placering i salen till nya former för samtal mellan politiker. Ett typexempel är försöket med så kallade utfrågningar, där oppositionen ges tillfälle att fråga ut majoritetsföreträdare som leder de kommunala nämnderna.
Det är givet att sådana försöksverksamheter kommer att ha barnsjukdomar av olika slag, inte ens en rasande skicklig nämndordförande har alla detaljer i huvudet om en specifik människas ärende exempelvis. Det tar tid att lära sig vad som ger en bra diskussion och vad som bara skapar förvirring. Men idén är utmärkt, även om det ställer ganska hårda krav på de politiker som åtar sig att leda en nämnd eller liknande. Fast så ska det också vara.

Därför är det så trist att det verkar ha skurit sig mellan Alliansmajoriteten och vänsteroppositionen om formerna för utfrågningen (SN 12/3). Visst blir det spektakulärt när oppositionen vägrar ställa frågor, så att utfrågningen faller platt till marken. Men det väcker ju också frågan varför dessa vuxna ansvariga politiker inte klarar av att diskutera en sådan här enkel fråga under en vanlig arbetsvecka i kommunhuset.
"Vi vill diskutera reglerna och formerna för utfrågningarna", det tar väl några sekunder att säga, inte mer. Det är ju inte heller så att kommunalrådet Daniel Portnoff (M) och oppositionsrådet Greger Tidlund (S) sitter i var sin ände av ett sjumilahus. Det blir lite av ett löjets skimmer över den här typen av konflikter. Sådant förlorar tyvärr bara politiken på.
Det är ju i allas intresse och oberoende av partifärg som arbetet med att göra lokalpolitiken mer publikvänlig överhuvudtaget görs.
Lokal- och kommunpolitiken behöver mer av det spontana samtalet och argumentationen och mindre av läsande innantill från färdigskrivna dokument. Det senare kapar alltför ofta bort själen ur politikern och politiken. Även i ett så formellt sammanhang som fullmäktige.