Socialminister Göran Hägglund tillhör dem som om några veckor går till val på att lova ett ”mänskligare Sverige”. I Kristdemokraternas idyll bestämmer familjerna över föräldraledigheten, civilsamhället bärs upp av ideellt engagemang och grannarna hjälper varandra att måla om staketen.
Kort och gott. Om bror Duktig varit politiker skulle han sitta i en socialnämnd för KD. För det är lätt att vara mänsklig när grannfrun ber om receptet till rabarberpajen.
I valrörelsen går Kristdemokraterna så långt att man lovar ”verklighetens folk” att vi inte ska behöva vara rädda. När äppelträden blommar, och frukten ligger skördad på köksborden, finns liksom inga hot kvar.
Tyvärr har KD betydligt svårare för att vara schysta när något som hotar partiets världsbild inträffar. När grannfrun får ett akut behov av en blodtransfusion, eller i värsta fall en organdonation, är Göran Hägglund inte längre lika hygglig.
Det behövs till exempel mer blod på landets sjukhus. Ändå har socialministern inte lyft ett finger för att ge homosexuella män likvärdiga möjligheter att bli blodgivare. På samma sätt lär socialministern aldrig på allvar ta tag i frågan om hur fler ska bli organdonatorer. Den logiska slutsatsen är nämligen för jobbig för att diskutera under Kristdemokraternas äppelträd.
Ny statistik från Donationsrådet visar att antalet donatorer är lägre än på åtta år. Totalt 750 svenskar väntar på ett eller flera organ – och varje år hinner mer än en patient dö innan hon eller han får hjälp. Situationen är ohållbar.
Regelrätt organhandel hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Men om färre och färre donerar måste incitamenten för den enskilda donatorn öka. Därför har Hägglund – inte minst mot anhöriga, till dem som redan dött – ett moraliskt ansvar för att i alla fall överväga finansiell ersättning för organdonationer.
Det måste vara bättre om viss kompensation utgår till någon som överväger att donera en bit av sin lever, eller sin ena njure, än att individen som är i behov av donatorns organ hinner lämna jordelivet. I valet mellan liv och död torde liv vara att föredra. Framförallt för en socialminister vars slogan är ett ”mänskligare Sverige”.