Fri arbetskraftsinvandring är möjlig. All forskning tyder på att Sverige har ett stort behov av just arbetskraftsinvandring. Men även om Martin Ådahl är övertygad om att våra barnbarn om 100 år lär jämföra EU:s behandling av migranter på Medelhavets stränder med slaveriet, argumenterar han i motvind.
I stället för att hjälpa individer, som kan hjälpa till att upprätthålla välfärden, talar politiker i hela EU om att skärpa bevakningen av våra gränser. Utnämningen av Cecilia Malmström till migrationskommissionär har än så länge inte lagt om kursen.
Vårt kollektiva minne tenderar att vara kort. Få kommer ihåg att Sverige införde pass- och visumtvång först en bit in på 1900-talet.
Utan en liberal syn på arbetskraftsinvandring, skulle grunden för det svenska välståndet aldrig ha lagts. Möjligheten att just du kör en bil som monterats i Göteborg av en montör född i före detta Jugoslavien är stor, chansen att den som i vinter halkat i snön har fått sitt ben gipsat av en sjuksyster med persisk brytning är inte mindre.
Tveklöst. Brutna ben skulle blivit gipsade även om Sverige hade saknat arbetskraftsinvandring. Däremot skulle vi ha levt i ett samhälle som varit ekonomiskt, kulturellt och politiskt fattigare.
Ådahls påpekande att kommuner med en hög arbetslöshet, har strukturella problem med sin arbetsmarknad är således viktigt. Det är inte den arbetslösa invandraren som är problemet. Det är miljön som migranten kommer till.
Arbetskraftsinvandring för med sig ökade möjligheter att skapa fungerande marknader. Men hur kommunicerar man en sådan enkel slutsats när rubrikerna färgas svarta av främlingsfientlighet och arbetslöshet? Här i ligger utmaningen för riksdagspolitiker som Valtersson. Hittills har liberala politiker inte lyckats ta människors rädsla på allvar.
I synen på lönekonkurrens intar Hans Tilly en protektionistisk hållning – men i en av sina invändningar mot fri arbetskraftsinvandring har Tilly en poäng. Ingen vill bli av med jobbet på grund av sin lön. Företagaren som förlorar en upphandling, vill förlora till någon som är bättre.
Alla som förespråkar en arbetsmarknad utan nationella gränser måste därför klara av att kommunicera att ekonomi inte är något nollsummespel. Den enas rikedom, förutsätter inte den andras fattigdom.