Nej, det är ett otacksamt jobb att vara en ”offentlig person”. Man måste tåla granskning, vara beredd på att svara på svåra och ibland komplicerade frågor på ett sätt som gör det förståeligt för andra. Det är uppdrag som man aldrig riktigt kan ta ledigt ifrån. För den som är småbarnsförälder lär det ibland innebära skarpa val mellan politikens krav och barnens behov, något som säkert får många politiskt intresserade att avstå från att bli politiker i detta skede av livet.
Att den som står inför valet att bli ”offentlig” känner en viss tvekan, är lätt att förstå. Den som står i den politiska täten förväntas tåla mycket inte bara i form av mediernas granskning, utan även i relationerna med medborgarna. Man måste ha god hörsel och lång stubin.
Det blir allt svårare att locka nya politiker till offentliga uppdrag. Johan Rocklind är med sina 25 år ett av undantagen i Gnestapolitiken. I fullmäktige är medelåldern på den folkvalda politikern en av landets högsta.
Vem vill bli en offentlig person? Den som engagerar sig politiskt verkar i dag ha en fördel av att vara tjockhudad. Jodå, toppolitikerna får betalt för att tåla en hel del. De får inte bara arvode för att sitta i möten och ta strategiska beslut. Besluten berör och påverkar. Även en lokal toppolitiker förväntas klara av debatter i ett något hårdare tonläge. Ur den synvinkeln är dock politikerersättningarna i regel mer ynkliga än generösa.
Ta den känsloladdade frågan om förändringarna inom skolan i Gnesta som ett typexempel. Ingen tackar Gnestas styrande politiker för att de tar ett svårt och hårt beslut i svåra tider. Nämndordföranden Ingalill Fredriksson (C) och kommunalrådet Henric Sörblad (M) får som offentliga personer tåla mycket. De träffas av all den ilska som riktas mot beslutet och dess följder. Tyvärr också av ilska som ibland går bortom sakfrågan och blir till angrepp på person. Som medborgare är det viktigt att måna om att ha ett anständigt tonläge även i mötet med folkvalda.
Den offentliga debatten måste vara tydlig och emellanåt väl så skarp, men den behöver också ta hänsyn till att alla är människor. Risken är annars att urvalet av frivilliga politiska krafter blir så begränsat att bara en typ av politiker överlever: den extremt okänsliga. Det var inte precis tanken med den representativa demokratin.