Jag är född i Spanien och uppvuxen i en bruksort i Värmland. Två totalt skilda världar som format mig till den person jag är i dag.
Mitt ljusa skinn väckte uppmärksamhet bland de spanska tanterna som brukade nypa mig hårt i kinderna och smällpussa dem ljudligt. Fast jag bara var sex år när vi flyttade tillbaka till Sverige, förstod jag att jag stack ut. Och jag önskade mig inget hellre än att ha brunt skinn och mörkt hår för att slippa tanternas välmenande pussar.
Inte heller smälte jag in i den värmländska bruksorten. De smackande smällpussarna hade trots allt gett mig ett kaxigt självförtroende, men i den lilla bruksorten betraktades den som stack ut som konstig.
Sverigedemokraterna fick 21 procent av rösterna i min gamla hemort. Jag är inte förvånad. På Facebook har jag under det senaste året kunnat följa hur gamla kompisars uppdateringar blivit allt mer rasistiska. Hur "de där invandrarna" som placerats på orten för att de flytt undan krig får skulden för allt från villainbrott och arbetslöshet till missbruksproblematik och sjunkande resultat i skolan.
Redan när jag flyttade från bruksorten för tjugo år sedan fanns de här problemen. Bruken hade redan bommats igen och arbetslösheten var hög. Flera kompisar blev sjukpensionärer redan som 25-åringar och många söp ihjäl sig i tidigt ålder. Så jag har all förståelse för det missnöje som uppstår när samhället monteras ned.
Men i min värld är årets valresultat ändå inget annat än rasism. Man letade syndabockar och fick ett parti som ger alla med mörk hy skulden för en samhällsförändring som pågått i många år.
Just den samhällsförändringen kommer vi i en serie reportage försöka förmedla, med start i dag.