Vettigt att inte lämna Gotland åt sitt öde

I slutet av förra året lovade regeringen att komma med en ny försvarspolitik. Under den stora konferensen Folk och försvar tidigare i år så solospelade sedan Folkpartiets Jan Björklund med krav på militära resurser till Gotland.
Närmast samtliga borgerliga regeringsröster hade då bytt tonart. Försvaret beskrevs inte längre som något som kostar för mycket skattemedel, snarare ett politikområde som behövde större fokus på grund av en tilltagande oro i omvärlden. Det kändes som en tillnyktring i debatten.
I går kom de första uppgifterna om det framtida svenska försvaret som regeringspartierna tänker sig det. Det nya försvaret kommer att bygga på snabbt tillgängliga bataljonsstridsgrupper som också är väldigt snabbt flyttbara, säger försvarsminister Sten Tolgfors (M) till TT.
Det låter i sig intressant. Ett försvar som går hyfsat lätt att öka i omfattning i takt med tilltagande hot i närområdet känns logiskt. Men och detta är ett vasst men. Allt hänger ju på hur lång tid det faktiskt tar att få ett förband från att vara i reserv till att verkligen kunna utföra något. Några år, är försvarsministerns svar. Det känns som en väl tilltagen startsträcka för att vara en rimlig ordning.
För Folkpartiledaren är det en liten triumf att det nya försvaret också tänker försvara Gotland, men det är också en bekräftelse på att regeringen anser att risken för ökande hotbild är klart störst i öster. Och att Östersjön då lär vara en strategiskt ytterst viktig arena. Utifrån detta perspektiv är det självklart att inte lämna Gotland åt sitt öde.
Samtidigt gäller det att agera sansat, och inte fastna i rysskräck. Det är inte i någons intresse att skapa konfliktytor mot Ryssland, men det är trots allt rimligt att vara uppmärksam på de tendenser till ökande militarism som trots allt finns där.
En annan fråga är om förändringarna inom Försvarsmaktens organisation går att ordna med befintliga försvarsanslag. Risken är som alltid att en ökning i kvantitet enbart ger en direkt minskning i kvalitet. Goda ambitioner om en mer effektiv hantering av satsade skattepengar riskerar därmed att gå om intet.
Regeringens försvarspolitik har varit ryckig och skakig. Här finns mången läxa att lära. De fyra Allianspartierna bör alltså lägga sig i vinn om att inte riskera att hamna i den besvärande situation som uppstod under 2007. Då ackompanjerades osämja mellan ministrar av hotande stora underskott för Försvarsmakten.
Nu kommer det åtminstone någotsånär gemensamma besked och inte soloraider.