One life, but we’re not the same.
We get to carry eachother.
Textraderna är hämtade från U2-låten One. Vi är lika, men inte likadana. Vi har att bära varandra. Ensamma räcker vi inte till, det vill uppnå kräver att båda bjuder till.
I dag inleder SN en serie om den delade staden. Det är en mångsidig betraktelse av tätorternas skiljelinjer, de dolda och de synliga. Att städer är delade på olika sätt är inget att förundras över. Världen är full av dem. De fattiga och de rika, de infödda och de inflyttade, de egna och de främmande. Sådant kan skapa motsättningar och problem, men detta är till för att övervinnas.
Alternativet är en stad där alla är likadana, där allt följer samma mönster och inget sticker ut. Egentligen är det en rätt skrämmande plats. 1900-talets två blodigaste politiska experiment byggdes med syftet att eliminera det avvikande. Genom att avskaffa dom skulle det bara bli vi kvar.
Värdet av variation får inte underskattas. Det vi måste se upp för är om olikheter leder till att det skapas höga murar och återvändsgränder.
Främlingen är en lika gammal term som gemenskapen. De i grannsocknen var inte att lita på, de unga männen därifrån fick allt passa sig särskilt i närheten av lokala unga kvinnorna. Över tid blev grannsocknen likväl en del av ett och samma vi, så följde bygden, landskapet och nationen. Inget var sig likt, inte ens språket. Vårt vi är alltså vad vi gör det till, inget annat.
Bostadsmiljöer, precis som umgängeskretsar, består ofta av människor med snarlika förutsättningar. Den uppdelningen är mestadels harmlös, så länge skiljelinjer mellan stadsdelar inte blir till höga murar. När inte alla har en ärlig chans att forma sitt liv efter egen förmåga, går utvecklingen i baklås. Stadsdelar må vara olika, men de ska aldrig vara fästningar. Den som vill byta boendemiljö ska med egna ansträngningar kunna kvalificera sig.
Främlingen ska vara välkommen in, inte utestängd. Ta Nyköping, en inflyttningskommun. Allt fler söker sig hit. För många är den nya hemorten ett oskrivet kort, vare sig vi köper en bostad på Brandholmen eller hittar en hyrestrea i Brandkärr. Inflyttaren möter där en vardag full av okända människor och kanske några få bekanta. Över tid blir förhoppningsvis de kända fler och de främmande allt mindre exotiska, men ingen kommer att bli bekant med alla.
En av liberalismens centrala idéer är friheten att avvika utan att menligt inskränka någon annans möjligheter till att utöva samma rätt. I variationen döljer sig den bästa gemenskapen. Kalla det mångfald, kalla det smältdegel, i allt syftar det på en vardag fylld av individer som samexisterar utan att trycka ned varandra.
Vi är lika, men vi är inte likadana. Det vi kallar välfärdssamhället bygger på att alla som kan bidrar med sin del. Samhället vi formar ställer krav, på deltagande och på inkluderande. Det är därför vi med jämna mellanrum behöver betrakta oss själva i spegeln och ställa de kritiska frågorna. Gör vi rätt för oss? Gör vi andra rätt?
En vardag där någon avfärdas på grund av en hemadress, ett namn, ett språk, en hårfärg eller kärlek, är en andefattig social miljö. Som hellre stänger dörrar än öppnar fönster. Ju mer stängt desto större blir vår rädsla för det som är utanför.
Det behöver inte vara så. Allt börjar i mötet mellan främlingar, med ett ”vad kan du?” i stället för ”varifrån kommer du?”, en utsträckt hand i stället för ett steg tillbaka.
Lika och olika, vi har att bära varandra.