Orostider, magra tider, omvälvande tider föder rädsla. Rädsla föder misstänksamhet. Misstänksamhet föder avund. Avund föder antipati. Antipati föder konflikt. Konflikt göder politikens extremer. Den som målar vardagen i svart gynnar lätt mörkare krafter än de som trivs det demokratiska rummet. När människan hukar bakom låsta dörrar, rädd för att komma i kontakt med något okänt, vinner trångsyntheten terräng. Rummet blir trängre och allt färre får plats.
Statsvetaren Jonas Hinnfors pekade nyligen på behovet av tydliga alternativ inom politiken (SVT 31/12), även om han på nostalgiskt vänstervis surrade fast sig vid att politiska skiljelinjer måste handla om klasskillnader, detta i ett land som har jämförelsevis små sådana och en mycket omfattande offentlig sektor. Likväl finns där en poäng att hämta.
När Socialmoderaterna blandas ihop med Nya Moderatdemokraterna blir det lätt som svagt engagerad väljare att fråga sig varför det ena är bättre än det andra. Bilden grumlas och Hinnfors önskan om att få debatten att handla om skillnader i ekonomi- och socialpolitik är inte så tokig.
Frågan är bara vem som ska flytta sig sakpolitiskt. Inte vill Löfven dra åt vänster och lämna mitten åt Reinfeldt. Det där visste redan Mona Sahlin. De avgörande väljarna finns inte på kanterna och Sverige har blivit kallt-argumentet tröstar bara de redan frälsta. Och Reinfeldt, han lämnar inte mittens förarsäte för något mer klassiskt moderat.
Svenska val avgörs av väljare som gillar jobbskatteavdrag och ogillar orättvisor. Det är väljare som gillar kollektivavtal men ogillar klasshat. Insikten om detta gör kanhända politikens mer ideologiskt inriktade visionärer mindre lyckliga, men så är det.
Det finns å andra sidan gott om utrymme för ideologi i mittenpolitisk tappning – i allt från ljust rött till ljust blått via allehanda nyanser av grönt. Kanske har vi också redan börjat se tecken på sådana insikter. Socialdemokraterna döpte sig själva till Framtidspartiet hellre än till Klasskampens röst. Nya Moderaterna slår ifrån sig näringslivets mest högljudda påbud och talar numera med värme om "gemensamt ägande". Genomgående är det pragmatik som gäller, men med betoning på framtidens möjligheter. Det blir till en lite lagom politik som ändå ska visa på handlingskraft i mötet med turbulenta tider.
Det konstruktiva nytänkandet kommer inte från de två stora. Däremot kan mindre partier i mittenfältet, allt från Kristdemokraterna till Miljöpartiet, tillåta sig att bli mer ideologiska – och det är spännande. Centerpartiet har börjat, i grön liberal anda, ingen kan ha missat det. Kristdemokraterna funderar på sina konservativa grundvalar och Miljöpartiet flirtar säkert med att tanken att spetsa till ekologismen. Kanhända på bekostnad av det mest liberala? Fältet är förhållandevis fritt.
Vill det sig väl leder den här utvecklingen till en mer idérik debatt som motverkar både främlingsskräck och klasshat. I stället får vi diskutera idéer som föder kreativitet. För kreativitet föder hopp. Hopp föder framtidstro. Framtidstro skapar mod. Mod krossar rädslor. Det gör oss starkare när vi betraktar varandra och möter andra.