Att det är två konstnärer som driver Barnkulturcentrum är kanske föga förvånande. Både Lisbeth Sommarström, chef, och Annica Edwall, kulturassistent, har hela livet haft ett eget skapande.
För Annica började det när hon fick följa med sin mamma på keramikkurs, och Lisbeth beskriver sig själv som kulturskolebarn som gick alla möjliga kurser, i måleri, silversmide, film, och som också gärna hängde i timtal på bibblan.
Det gör att de extra väl förstår vikten av att barn får sitta ner och skapa något med sin egen fantasi.
– Det är något barn har rätt till, det står i barnkonventionen, säger Lisbeth.
– Här kan de få sitta ner i lugn och ro. Vi är lite unika i det att vi inte jobbar med mallar som man gör på till exempel Moderna museet. Här får barnens egen fantasi flyga fritt, säger Annica Edwall.
Barnkulturcentrum började som Gripes modellteatermuseum, och sedan utvecklades verksamheten. I dag har Gripes modellteatermuseum flyttat till Sörmlands museum.
– De lokalerna står i dag tomma. Vi har idéer på vad som skulle vara bra att ha där, men det är ett politiskt beslut, säger Lisbeth Sommarström.
Klart är att de båda tycker att det skulle vara värt att göra en satsning.
– Här finns en magisk atmosfär som barnen verkligen trivs i, men lokalerna är lite slitna, och nu har vi de här tomma rummen också. Men vi får se hur det blir.
De senaste åren har allt fler barn hittat hit, berättar Lisbeth.
– Nyköping har hög inflyttning, och de som kommer från Stockholm har lätt att hitta hit. De kanske är vana att kolla vad för utbud som finns, och sen kanske det är lätt att bli hemmablind.
De har båda många berättelser om hur deras arbete har gett glada barn och minnen för livet.
– Fast jag har svårt att säga ett favoritminne, för jag tycker vi har roligt jämt, och det är fantastiskt att se barn växa framför ögonen på en, säger Annica.
Lisbeth håller med, men efter lite funderande berättar hon om den gången de hade konsert med Norrköpings symfoniorkester.
– Efteråt utbrister en flicka att "det där var det vackraste jag hört", med tindrande ögon. Det hade varit värt att ha den konserten med bara henne som publik.
Ett annat kärt minne är från gruppen Nykomsten, med nyanlända barn i låg- och mellanstadiet.
– Man behöver inte kunna svenska för att måla, men man lär sig när man gör det, när man vill fråga var penslarna är, eller färgerna. Och en liten kille jag brukade träffa här, träffade jag efter en tid på Bryngelstorpsskolan när jag var ute med bokbussen. Då pratade han på om en bokserie, på flytande svenska. Helt fantastiskt.
De har en vår full med aktiviteter framför sig, och nämner bland annat Barnens valborg och sportlovsveckan med tema Tusen och en natt som punkter de ser fram emot.
– Världen är en ruskig plats, men med det här jobbet blir man hoppfull. De här barnen är så fina, och det kreativa öppnar så mycket inom dem. Och då känner man bara – åh, de kommer rätta till allt, säger Lisbeth.